”Arbetslinjen” medför barnfattigdom

Kopplingen mellan dessa båda företeelser är befogad.
DN är också rätt ute när de skriver att ”de knappa levnadsvillkoren tenderar att permanentas, ja, till och med gå i arv.”

Statistisk undersökning visar att de sociala försäkringarnas allt sämre behovstäckning, att ett växande antal innevånare ställs ”utanför utanförskapet” kan förklara drygt 50 procent av den ökande barnfattigdomen i Sverige[ii].

Därmed framstår det dock bara som ett cyniskt försvar av borgerlig klassegoism när DN avslutar med ett trotsigt att detta med arbetslinjen är ” … vad Unicef än säger, ingenting som vi bör ändra på.”

I grunden beror det ökande antalet bidragsbehövande – bidragsberoende som DN:s ledarskribent uttrycker saken – på arbetslöshetspolitiken. Den fulla sysselsättningens politik som i Sverige gällde fram till slutet av 1980-talet medförde att färre behövde bidrag till sin försörjning och samtidigt att resurserna till att försörja de återstående behövande blev större. Enligt Okuns lag innebär varje procent ökad arbetslöshet en minskning av den totala produktionen i landet, BNP med två procent.

”Arbetslinjen” handlar alltså inte om någon allmänt sett ”god ekonomi” utan om att gynna ett särintresse. Klasspolitiken har emellanåt propageras med påståendet att det skulle handla om  ett två-tredjedels samhälle, men det verkliga utfallet har i stället blivit att en tiondel av befolkningen tar till sig allt mer. På nästan alla andras bekostnad, men alldeles särskilt på bekostnad av de allra sämst ställda.

Förändringarna i inkomstkoncentrationen[iii] sedan 1991 ger ett klart och entydigt svar på frågan ”Cui Bono”, vem som tjänar på saken.

Diagrammet visar hur procentenheter har flyttats över mellan inkomstdecilerna. Inkomstdecil 1 har fått en minskning av sin andel av den totala disponibla inkomsten (100%) med en procentenhet. Från att 1991 ha fått 4,4 procent av totalen till att 2010 ha fått 3,3 procent.

Den översta inkomstdecilen, nummer 10 har i stället fått en ökning med 4,6 procentenheter. Från att ha haft en femtedel av de sammanlagda inkomsterna 1991 fick dessa en ökning med 4,6 procentenheter. Till att 2010 få 23 procent av inkomsterna i landet.

I fall vi i stället visar utvecklingen som man brukar redovisa löneutvecklingen, dvs. som den senare lönen dividerad med den tidigare, ser vi hur förändringen tett sig för medlemmarna i de olika decilgrupperna.

Diagrammen visar båda två att om man vill använda omskrivningen 2/3-samhälle måste man med detta mena att mer än 2/3 av befolkningen, 7 av de tio decilgrupperna, är uppenbara förlorare.

Det är lite svårare att bli säker på vilka som skall kunna räknas som vinnare. Den 8:e decilen ligger på noll när det gäller inkomstandelen, men samtidigt hade mycket av den välfärd som 1991 var gratis blivit avgiftsbelagd 2010. Och tillgängligheten hade blivit sämre. Medlemmarna i den 8:e decilen har troligen även de förlorat på utvecklingen, fast mindre än de övriga förlorarna. Medan den 9:e vilken trots allt fått ett visst påslag kan tänkas ha hållit sig kvar på samma reella standard.

Den tionde decilen är däremot en klar och tydlig vinnare. Även om man får lov att ta hänsyn till att inkomstskillnaderna inom denna decil troligen är oerhört stora. Roine och Waldenström[iv] räknar med att den översta tusendelen av den översta inkomstdecilen (0,01% av inkomsttagarna/konsumtionsenheterna) får ut mer än 1 procent av de totala disponibla inkomsterna.Vilket innebär att de övriga inom decil 10 inte har fått ett riktigt så imponerande påslag som diagrammet ger intryck av.

Kopplingen mellan den minskade tillgängligheten till ersättning/bidrag från de sociala försäkringssystemen och den tilltagande barnfattigdomen är även den tämligen enkelt att belägga. Dock inte med hjälp av den UNICEF-rapport som DN:s ledarskribent ondgör sig över, utan med hjälp av den rapport från Rädda Barnen[v] som Tapio Salonen författat.

Antalet barn i familjer med låg inkomststandard minus antalet barn i familjer med låg inkomststandard som fått försörjningsstöd har i diagrammet mätts ut vertikalt. Alltså längst y-axeln uppåt. Och även nedåt under noll, då det faktiskt under senare år förekommer att familjer med låg inkomststandard trots detta inte fått försörjningsstöd.

Längst x-axeln, horisontellt, mäts antalet ”utanför utanförskapet” som redovisats i ett tidigare inlägg.

Det visar sig att lite drygt häften av de barnfamiljer med låg inkomststandard som blivit utan försörjningsstöd kan förklaras av det ökande antalet helt inkomstlösa. Dvs. av de fyra orsaker som Rädda Barnens rapport nämner[vi]

Skärpningen av kraven för att kunna få och få behålla de bidrag som krävs för att hålla undan ekonomiskt nödlidande är just det som brukar beskrivas som arbetslinjen. ”Att det lönar sig bättre att arbeta än att leva på bidrag” oberoende av vilka villkor arbetsköparen bjuder. En del av den politik som Konjunkturinstitutet rekommenderade för att mjuka upp ”reallönestelheten” alltså.

Att detta förutom arbetslösa även drabbar deras barn, vilka inte kan påstås ha något ansvar för saken, är inget problem för DN:s ledarredaktion. Inte ens när problemet blir så pass allvarligt att det uppmärksammas av internationella organ.

Fattigdomen för de arbetslösas barn är ” … vad Unicef än säger, ingenting som vi bör ändra på.”