Stefan Fölster jagar smitare undan arbetslinjen

Svenskt Näringslivs undersökning ”Utanför utanförskapet[i]”, ger en anvisning i vilken riktning de anser att att denna definition skall utnyttjas. Stefan Fölster som är ansvarig för rapporten menar att alltför många lyckas hålla sig  undan utanförskapet .

På sista sidan presenteras enligt rubriken den ”Definition av att vara utanför utanförskapet som SCB använder” . Men det är inte SCB som har bestämt definitionen, det är Stefan Fölster och Svenskt Näringsliv som köpt en mycket speciell statistisk sammanställning av SCB. Breräkningarna utgår från hela befolkningen i arbetsför ålder (16-64 år). Sedan subtraheras kategori för kategori så att det slutligen blir möjligt att urskilja en rest. Dessa är alltså utanför utanförskapet.

De som däremot blir godkända av Svenskt Näringsliv är sådana som varit anställda någon gång under året och skapat mervärde. Liksom faktiskt även de som fått någon typ av ersättning från något av de sociala försäkringssystemen inklusive från socialtjänst och ålderspension. Samt alla som fått någon ersättning för studier eller värnpliktstjänstgöring.

Så långt rör det sig om personer som fått någon typ av inkomster någon gång under 2009. Det som intresserar Svenskt Näringsliv är dock inte folkförsörjningen, utan i fall alltför många ur befolkningen lyckas smita undan arbetslinjens aktivering. Detta framgår av att alla som varit ”Arbetssökande hos arbetsförmedlingen vid utgången av november månad (arbetslös heltid).” ingår även när dessa inte har fått någon som helst ersättning.

Det är som sagt Fölster, en adjungerad professor i nationalekonomi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm och chefekonom på Svenskt Näringsliv som fastställt definitionen. Han strävar av definitionen att döma efter att brännmärka dem som lyckas med att hålla sig undan från aktiveringspolitiken och som därmed dels inte bidrar till mervärdet dels inte heller till en ytterligare skärpt konkurrens om jobben.

När det gäller de rätt extrema kommunerna Danderyd och Solna spekulerar Fölster om att restbefolkningen utanför utanförskapet själva väljer att låta sig försörjas genom familjen. Det kan vara tänkbart när det gäller just dessa enskilda kommuner då där finns ett avsevärt antal extremt förmögna innevånare. I övrigt resonerar Fölster om att det skulle vara ”lokala förhållanden och lokala kulturer och attityder som på vissa håll leder till att en stor andel av befolkningen befinner sig utanför utanförskapet”.

Verkligheten i stort är i stället att tillgängligheten till jobb, sysselsättningen, har pressats nedåt totalt i Sverige. Från att ha omfattat på omkring 80 procent av befolkningen i arbetsför ålder (16-64 år) före 1992 till att ligga under 74 procent i genomsnitt för tiden därefter.

Sysselsättningsgraden har minskats genom samverkande politiska beslut som EU- anmälan (Ingvar Carlsson) och kronkursförsvaret (Bildtska ministären). Samtidigt har den genomsnittliga årsarbetstiden för Sveriges sysselsatta ökats med hjälp av sjuklönereformen och genom sämre möjligheter till ledighet för studier. Dessutom har utbetalningarna från de sociala försäkringarna och bidrag till behövande minskats kraftigt i omfattning. Alltså även bortsett från att ersättningsnivåerna inte följt prisutvecklingen. Eller ens löneutvecklingen.

Året 1991 låg sysselsättningen på 81 procent. Även detta år hänvisades i genomsnitt mer än 800 000 personer till utbetalningar från de sociala försäkringssystemen för sin försörjning. Även detta år förekom det dessutom att en del av befolkningen i arbetsför ålder inte hade inkomst av arbete och inte heller fick något från de sociala försäkringssystemen. Då rörde det sig om ca 3,9 procent. Året innan, 1990, gällde detta en något mindre andel, ca 3,3 procent

Efter 1991 fördubblades andelen försörjningslösa tämligen omedelbart. Genomsnittet för åren 1992-2006 blev 7,7 procent. 2007 tog den fattiggörande  politiken ytterligare ett språng. Den genomsnittliga försörjningslösheten åren 2007 – 2010 blev hela  10,8 procent.

Samtidigt som andelen av befolkningen som drabbas av de fattiggörande politikska besluten har ökats genomhöjda trösklar, skärpta villkor, budgettak och tidsbegränsningar har även antalet innevånare i Sverige ökat. Det absoluta antalet som inte har någon försörjning har flerdubblats.

Förklaringen till minskad sysselsättning och ökad försörjningslöshet ligger inte i att Sverige ur någon synpunkt halkat efter i utvecklingen vare sig när det gäller produktionens omfattning eller i den internationella konkurrensen. Det handlar i stället om en medveten återställning till de 1800-tals villkor på arbetsmarknaden som är de gynnsammaste för den privatkapitalistiska förmögenhetstillväxten.

Marx beskrev klassernas strävanden i Kapitalet.

”… efter hand som det går upp för dem (arbetarna/ FT), att deras inbördes konkurrens helt och hållet är beroende på det tryck, som den relativa överbefolkningen (ungefär = de arbetslösa /FT) utövar, försöker de att organisera ett planmässigt samarbete mellan de arbetande och de arbetslösa med hjälp av fackföreningar och på andra sätt för att förhindra eller i varje fall dämpa de ödeläggande verkningar, som den kapitalistiska produktionens naturlagar har för arbetarklassen. Så snart detta sker, börjar kapitalisten och hans lakej, den politiske ekonomen, att gorma om kränkning av den ”eviga” och ”heliga” lagen om tillgång och efterfrågan.”(Karl Marx, Kapitalet, Band 1, Den ständiga ökningen av en relativ överbefolkning eller en industrins reservarmé )

Enligt Konjunkturinstitutets (KI)  kunskapsöversikt från 2007: Den svenska jämviktsarbetslösheten[ii], innebär den svenska arbetarklassens fortsatta motstånd mot reallönesänkningar, ”reallönestelheten” som KI betecknar detta, att det krävs ännu mera omfattande och effektivare fattiggörande arbetslöshet. Utredarna framhåller bland sina slutsatser att reallönestelhet ”Går att påverka med politiska beslut om t. ex. A-kassa eller anställningsskydd .”

Borgarklassens kamp mot arbetandes och arbetslösas organiserade solidaritet, en kamp som på Marx tid motiverades med den ”eviga” och ”heliga” lagen om tillgång och efterfrågan motiveras idag genom hänvisning till en ekonomiskt-teoretisk konstruktion som kallas NAIRU, Non-Accelerating Inflation Rate-of-Unemployment. Denna obevisade  – och orimliga – teori anses motivera att staten avskaffar full  sysselsättning och i stället etablerar ”jämviktsarbetslöshet”. Och detta med hänvisning till ”det naturliga” i stället för eviga och heliga. Jämviktsarbetslösheten kallas också för den naturliga arbetslösheten.

Konjunkturinstitutets propåer om att skärpa de anställdas och arbetslösas inbördes konkurrens om arbetstillfällena, om att fatta ”politiska beslut om t. ex. A-kassa eller anställningsskydd”, ursäktas med att sådana försämringar skulle medföra att den nödvändiga ”naturliga” arbetslösheten då skulle kunna bli lägre. En from förhoppning – på de därigenom inkomstlösas bekostnad.

Arbetslöshetspolitikens uppmjukning av reallönestelheten borde alltså enligt Konjukturinstitutet göras effektivare genom att hotet mot redan anställda att bli ställda utan jobb skärps, genom försämrat anställningsskydd, samt genom att de arbetslösa ges ännu sämre ekonomiska villkor.

Att andelen försörjningslösa har accelererat sedan 2007 tyder på att de styrande tagit till sig Konjukturinstitutets synpunkter. Men Svenskt Näringsliv och Stefan Fölster är uppenbarligen inte nöjda ändå, utan vill täppa till möjligheten att undgå aktivering även utanför utanförskapet.

Deras ideal visar sig genom undersökningens begränsningar vara att arbetslinjen skall utvidgas till en allmän plikt för alla innevånare i arbetsför ålder. En tvingande plikt att aktivt ställa sig till statens och/eller kapitalets förfogande. Detta utan någon skyldighet för vare sig stat eller kapital att bidra till de drabbade proletärernas försörjning.
Det ligger en avgrund mellan sådana ensidiga krav på medborgarna och grundlagens löfte att: ”Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten.”

Att proletärer skall gälla som fullvärdiga enskilda i grundlagens mening är av allt att döma inte självklart för Svenskt Näringsliv och Stefan Fölster.