Regeringen fick halvdan hyllning från Sveriges Näringsliv

Fölster och Kreicbergs medger att sysselsättningen har minskat och arbetslösheten ökat mellan åren 2006 och 2011. Dvs. om man använder de internationellt standardiserade metoder för statistiken som nu även gäller för Sverige. Fölster och  Kreicbergs försöker i stället bemöta oppositionens klagomål över regeringspolitiken med statistiska dimridåer. Till exempel med hemsnickrade mått som utförda arbetade timmar dividerat med det totala antalet personer som är 20-64 år.

På ett ställe i texten lyser dock klassintresset igenom. Författarna meddelar med gillande att ” Enligt SCB har frånvaron på grund av sjukdom minskat med en halvtimme per vecka och sysselsatt sedan 2006.” ”… den minskade sjukfrånvaron motsvarar cirka 75 000 jobb …”

Hur det kommer sig att arbetsgivarnas har intresse av vad de kallar ökat arbetsutbud  – ökad arbetslöshet som vi andra kallar det  – behandlade Marx  i Kapitalets första band. Fast han använde i stället för arbetslöshet omväxlande uttrycken den relativa överbefolkningen och industrins reservarmé.

”Den industriella reservarmén utövar ett tryck på den sysselsatta arbetarbefolkningen under depressioner och under perioder av normal sysselsättning samt begränsar dess krav under högkonjunktur och överproduktion. Den relativa överbefolkningen bildar bakgrunden till lagen om tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Den tvingar in denna lag inom gränser, som absolut passar kapitalets utsugningsbegär och maktlystnad. ”

Det var först långt in på 1900-talet som arbetslösa fick bättre  ersättningsvillkor än den allmänna fattighjälpen. Arbetslösa som får behålla vad de tidigare jobbat ihop till och som får inkomstgrundad ersättning som går att leva på, utövar inte alls samma ”tryck på den sysselsatta arbetarbefolkningen”.

Den andel av befolkningen som har anständig nivå på inkomsterna, från arbete eller från inkomstgrundad a-kassa, har regeringen reducerat från att 2006 ha omfattat 78 procent av befolkningen i åldersgruppen 16-64 år[ii] till att 2011 vara 77 procent. Detta trots att sysselsättningen ökade från 74,6 procent till 75,3 procent mellan dessa år. En procent av befolkningen 16-64 år innebär drygt 60 000 personer. Regeringen har alltså lyckats öka antalet arbetslösa som får klara sig på grundbeloppet (max 320 kronor om dagen före skatt om man arbetat heltid) med drygt 60 000 samtidigt som antalet arbetslösa totalt har minskat med ungefär lika många.

Fölster och Kreicbergs borde, om de haft lite mer förståelse av arbetsmarknadens villkor och lite mer kunskaper om statistiken på området, ha illustrerat på ovanstående enkla sätt hur regeringen trots en ökad efterfrågan på arbete lyckades minska den andel av arbetarklassen som har en anständig inkomst garanterad  genom arbete eller arbetslöshetsunderstöd på inkomstgrundad nivå.

Regeringen har dessutom trots ökad efterfrågan på arbete  lyckats med  att tvinga dem som har arbete att utföra fler arbetstimmar i stället för att dela jobben med sina arbetslösa kamrater.

När vi jämför åren 2006 och 2011 visar det sig att antalet arbetade timmar per sysselsatt har ökat med 45 timmar. Dvs. om vi begränsar oss till åldrarna 16-64 år. Om vi använder nya AKU 16-74 år blev ökningen per syselsatt person och år 33 timmar. Enligt beräkningar med gamla AKU rör det sig om 125 500 förlorade jobb. Och enligt nya AKU ca 97 000. Det är tydligt att det inte bara är minskad sjukfrånvaro som gjort att årsarbetstiderna ökar.

Det intressantaste i diagrammet är dock de streckade trendlinjerna. Att den långsiktiga trenden när det gäller arbetstiderna är att de som har arbete  tvingas att arbeta allt fler timmar. Detta är ännu mer uttalat när man använder nya AKU som dels omfattar hela åldersgruppen 16-74 år, men framför allt därför att den statistiken inte når längre tillbaka än 2005. Bara ett år före den nuvarande regeringens tillträde.

Marx skrev även om arbetstidernas betydelse.

”Samtidigt som produktionsmedlen, efter hand som de utvecklas i omfång och effektivitet, i ständigt mindre utsträckning tjänar till att sysselsätta arbetare, skärpes detta förhållande ytterligare därigenom, att när arbetets produktivitet stiger, ökar kapitalets tillgång på arbete fortare än dess efterfrågan på arbetskraft. Överarbetet bland den del av arbetarklassen, som har sysselsättning, bidrar till att öka de ”friställda” reserverna, som står utanför, medan omvänt det starkare tryck, som dessa arbetslösa utövar på de arbetande, tvingar dessa till överarbete och till villkorslös underkastelse under kapitalet. Förhållandet, att en del av arbetarklassen dömes till arbetslöshet på grund av andra arbetares överarbete, bidrar till att berika den enskilde kapitalisten och påskyndar samtidigt rekryteringen av den industriella reservarmén, i samma grad som den samhälleliga ackumulationen utvecklas.”

Det är tänkbart att Stefan Fölster och Johan Kreicbergs inte känner till vare sig Karl Marx eller Kapitalet. Och därför inte heller förmår bedöma hur stort det steg är som regeringen tagit på vägen mot återställande av kapitalismens 1800-talsmässiga villkor för arbetarklassen.

Men det kan givetvis också tänkas att det mediokra i författarnas  statistiska behandling beror på att de måste anpassa sig till att  Svenskt Näringsliv vill ge regeringen en signal: Att näringslivets aktörer fortfarande inte är nöjda utan kräver ännu mycket snabbare och grundligare återställning än regeringen hittils presterat.

Slutorden i Svenskt Näringslivs hyllning är en rätt besk medicin. De ser det som  ”… oroande att reformtakten har stannat av betydligt under senare år. De flesta stora reformerna genomfördes under de första åren efter regeringsskiftet 2006. Ändå finns det fortfarande ett stort reformutrymme. Skatterna på arbete är fortfarande höga i ett internationellt perspektiv och det arbetsrättsliga regelverket medför att anställningar är förenade med hög risk för arbetsgivarna.”