Ungdomsarbetslösheten, överdriven eller dold av ”studerande som sökt arbete”?

På Svenska Dagbladets näringslivssida påstår sig Cecilia Axelsson reda ut begreppen. Redan rubriken ”Fel påstå var fjärde ungdom är arbetslös”, visar dock att det inte handlar om någon mera radikal uppgörelse med begreppsförvirringen.[iii] Axelssons metod att avfärda ungdomsarbetslösheten som problem är att utnyttja ett kort närmast orakelsvar från en auktoritet, är värt att citeras. Axelsson skriver: ’Var fjärde svensk ungdom är arbetslös’, heter det ofta. Men det stämmer inte, slår experterna fast.  – Det är helt missvisande, säger Lars Calmfors, professor i nationalekonomi.”

Den centrala tvistefrågan är hur studerande skall räknas – om de skall ingå i gruppen ej i arbetskraften eller bland arbetslösa. Att det är rätt att klumpa ihop grupperna 15-19 år och 20-25 år är däremot de tvistande hjärtligt eniga om. Trots attdet för den yngre gruppen numera gäller så gott som obligatorisk skolgång där föräldrarna fortsättningsvis ansvarar för mat och husrum. Medan den äldre grupen förmodas försörja sig själva.

Det radikalaste uttrycket för den kamp mot ungdomsarbetslöshetensom enbart består i förringanden av problemet och inte befattar sig med sådana småsaker som att försöka förbättra något ute i verkligheten hittade jag hos Newsmills chefredaktör PM Nilsson. Han påstår att ”’Den förlorade generationen’ är heltidsstudenter som söker helgjobb[iv]”. Rent komiskt blir hans skriveri när han avslutar sin förment djupsinniga analys av problemet med att ”I värsta fall riskerar ungdomsarbetslösheten att få samma roll i nästa val som säldöden hade 1988. En kombination av missuppfattningar och goda avsikter fick medier och politiker att gå i spinn på en fråga som egentligen inte betydde så mycket och som blockerade och försenade debatten om de stora problem som sedan blev 90-talskrisen.”

Det kunde kanske vara idé att fråga dem som är experter på förändringarna i arbetslöshetsbegreppet.Claes-Håkan Gustafson fil dr, verksam vid Statistiska centralbyrån Berndt Öhman fil dr, tidigare avdelningschef vid Statistiska centralbyrån gavs utrymme för detta på DN-debatt redan i juli 2010. Deras redogörelse fick rubriken ”Problemet med arbetslösa ungdomar är överdrivet”[v]. Även dessa statistiker med anknytning till SCB beskriver gruppen 15-24 som om den vore enhetlig. Däremot är deras beskrivning av vad som egentligen är problemet är värd att lägga in. I april 2010 och bland ”ungdomar mellan 15 och 24 år var antalet arbetslösa 190 000, varav 122 000 heltidsstuderande. Det motsvarar 63 procent av antalet arbetslösa ungdomar.Det betyder att vad som en gång var en rätt liten fråga nu har vuxit till att bli ett mycket viktigt inslag i ungdomsarbetslösheten och en viktig förklaring till både storleken på och ökningen av den totala arbetslösheten.”

Men den viktiga frågan är givetvis inte hur den nya definitionen påverkat siffrorna och debatten utan om det nya sättet att räkna är relevant. Om det ger en riktig uppfattning om ungdomsarbetslöshetens omfattning.

Begreppet studerande har utan tvekan utnyttjas för att maskera icke önskvärda siffor. Det klassiska exemplet var det så kallade Kunskapslyftet 1997-2002, där Arbetsförmedlingen enligt folkhumorn ”bara satte en bok i handen på de arbetslösa och sedan kallade dem studerande i stället”. Även idag utnyttjas en liknande glidning för att maskera antalet arbetslösa som placerats i det svenska workfaresystemet, Fas 3 osv. Dessa bidragsbehövande arbetslösa vilka måste utföra arbete för att få bidraget, räknas  i SCB:s Arbetskraftsundersökning som studerande[vi].

Men det frågan gäller idag är om det är rimligt att räkna studerande som sökt arbete som arbetslösa. Inte om arbetslösa med bok i handen skall räknas bort ur arbetskraften och därmed också räknas ut ur arbetslösheten.

Lustigt nog är det detta med en bok handen, vilket var problem enligt de gamla definitionerna för arbetslöshetsstatistiken men inte är det nu längre, som Stefan Fölster tar upp i sin hyllning till regeringspolitiken[vii]. ”… arbetslöshetsmåttet fångar ibland inte upp den verkliga utvecklingen på arbetsmarknaden. En orsak är att regeringarna kan påverka detta mått i hög grad. Utbildningssatsningar kan exempelvis minska arbetslösheten utan att möjligheterna till att få jobb ökat.”

Dessa föråldrade visdomsord presenterar Stefan Fölster och hans medförfattare under ett diagram på sidan 5 i broschyren med rubriken ”Reformer lönar sig – fler arbetade timmar än någonsin sedan 1991.” Lite högre upp på samma sida ovanför diagrammet påpekas däremot att ” Sedan regeringsskiftet 2006 har den öppna arbetslösheten ökat från 7,1 till 7,5 procent.”, men detta faktum försöker de regeringstrogna författarna då förringa genom att påpeka att ”Numera studeras befolkningen mellan 15 och 74 år istället för som tidigare dem mellan 16 och 64 år. Dessutom inkluderas nu heltidsstuderande som söker arbete, vilket inte var fallet tidigare.” .

Det viktiga är som sagt svaret på frågan om det nya AKU, med de nya metoderna som leder till att siffran 25 procent arbetslöshet bland ungdomar i Sverige innebär en riktig eller åtminstone rimlig beskrivning av verkligheten. Eller ej.

Frågan förtjänar en seriös undersökning snarare än tvetydiga orakelsvar, bollande med definitioner och allmän språkförbistring.

Åldersgruppen 15-19 år ska enligt lagstiftningen ha sin försörjning tryggad  genom föräldrarna om de studerar. Denna delgrupp är det – åtminstoen inledningsvis – rimligt att räkna bort från dem som ”kan anses vara i arbetsför ålder”. Att Sverige anslutit sig till den internationella metoden för beräkningarna innebär inte nödvändigtvis att dessa metoder är bättre när det gäller att beskriva läget i Sverige än de tidigare inhemska. Bara att resultatet blir mer jämförbart med siffrorna från andra länder.

För att få data som ger en tidsserie på hur många som studerar fördelat mellan olika åldersgrupper vände jag mig till Centrala Studiestödsnämndens utvärderings- och statistikkontor[viii]. Jag använder de siffror jag fått därifrån vilka gäller antalet studiemedel av något slag som beviljats. Vilket eventuellt kan innebära att antalet blir större än den studerande befolkningen. Samma person kan ha beviljats studiemedel flera gånger under ett läsår. Detta har dock ingen större betydelse om man genomgående använder samma samma metod för beräkningarna.

Nedan ett diagram som visar antalet beviljanden till studerande i åldersgruppen 20-24 år, från det första läsår som jag har fått från CSN, 1983/84, till det senaste 2009/10.

Att få en hållbar källa till arbetslösheten inom den aktuella åldersgruppen som skulle kunna användas för hela perioden är minst sagt vanskligt. Dels har åldersgruppen 20-24 år slagits ihop med 15/16-20 årsgruppen. Dels har som sagt definitionen av arbetslös ändrats. Dels har den kategori som tidigare kunde användas för kontroll, ”Studerande som velat och kunnat ta arbete” utgått.

I stället kunde jag ha använt befolkningen minus de sysselsatta enligt Arbetskraftsundersökningen, alltså ha slagit ihop arbetslösa och ”ej i arbetskraften”, men även detta innebär rätt många oklara moment. Det har skett väldigt många förändringar av AKU sedan 1980-talet. Dessutom är det AKU:s statistik som står under debatt

Jag tar för säkerhets skull i stället siffrorna för antalet personer inom åldersgruppen 20-24 år direkt från folkräkningen och antalet som är förvärvsarbetande från den registerbaserade statistiken i ÅRSYS-RAMS. Det som motsvarar den relativa sysselsättningen (antalet sysselsatta dividerat med antalet i befolkningen) benämns därför i stället förvärvsfrekvens[ix].

Som synes varierade antalet personer som befinner sig i åldersgruppen 20-24 år rätt kraftigt under perioden. Det rör sig om en skillnad på mer än 10 000 individer mellan år 1988 och år 2001.

Antalet förvärvsarbetande inom åldersgruppen varierade ännu mycket mer. Mellan åren 1988 och 1993 minskade antalet förvärvasrbetande i åldern 20-24 år med omkring 200 000.

Förvärvsfrekvens beskriver ungefär detsamma som sysselsättningen. Dvs. så länge man håller sig till hela år. Den registerbaserade statistiken för hur många som är förvärvsarbetande samlas in under november månad, medan Arbetskraftsundersökningen (AKU) som är Sveriges offentliga statistik när det gäller arbetslöshet och sysselsättning genomför sina intervjuundersökningar alla årets månader.

Antalet studiestöd redovsias av CSN – sedan 1989 – som summan studiestöd som beviljats någon gång under läsåret, dvs. mellan augusti det första året till och med maj det följande. Studiestöden sammanlagt för ett läsår bildar därmed ett slags medelvärde centrerat kring januari, dvs bara ett par månader efter siffran som anger antalet förvärvsarbetande.

Därmed kan man säga att förvärvsfrekvensen för ett visst år (dvs. egentligen för november detta år) behandlar läget vid ungefär samma tidpunkt som det läsår vilket betecknas som detta år och följande. Förvärvsfrekvensen för (november) 1985 inträffar ungefär mitt i den period (september 85 – maj 86) som betecknas som läsåret 1985/86

Låt oss nu se hur dels förvärvsfrekvensen och antalet studiestöd dividerat med befolkningen, låt oss kalla detta för ”studiefrekvensen” (inte studerandefrekvensen!) varierar under perioden.

Språnget uppåt 1988/89 till 1989/90 i studiefrekvensen beror dels på nya regler för beviljande av studiebidrag, generösare ersättning både när det gällde bidrags- och lånedelen, samt på att CSN-statistiken bytte metod till att mäta hela läsåret i stället för att bara samlas in under höstterminen. Studiefrekvensen ökade kontinuerligt frän 12,6 procent just efter att de nya villkoren genomförts 1989/90 till som mest 37,5 procent 2003 till 2005. En ökning med nästan 25 procentenheter.

Den dramatiska minskningen av förvärvsfrekvensen –  av antalet med anställning eller annan förvärvsinkomst – från ungefär 1990/91 till 1993/94 brukar avfärdas med att det berodde på 90-talskrisen. Låt oss nöja oss med detta tills vidare. Den registerbaserade statistiken över antalet förvärvsarbetande bytte metod 1993/94 och eftersom det finns två siffror för detta år, står årtalet 1993/94 med två gånger på den horisontella axeln. Förvärvsfrekvensen sjönk under ”krisen” från att 1988 ha varit 81,3 procent  till som lägst 53 procent 1993. En minskning med hela 28,3 procentenheter och inom samma serie, så det finns ingen anledning att tro att det kan bero på ändrade statistiska metoder.

Det verkar när man ser på kurvorna i diagrammet som att den plötsliga minskningen av förvärvsfrekvensen, i början av 1990-talet möter en mera utdragen ökning av studiefrekvensen.

Ett xy diagram där studiefrekvensen sätts av vertikalt, parallellt med y-axeln, och förvärvsfrekvensen sätts av parallellt med x-axeln kan sägas beskriva studiefrekvensen som en funktion av förvärvsfrekvensen.

Ett sådant diagram ser ut så här.

Det verkar som att även perioden 1985/86 till 1988/89 skulle kunna användas för att finna en tänkbar omsättningsfaktor mellan minskande förvärvsfrekvens och ökande studiefrekvens[x].

Låt oss göra upp en tabell över de olika sektioner som tidslinjen kan delas upp i:

Den enda period där studiefrekvensen inte ökar när förvärvsfrekvensen minskar är 1993/94 till 1998/99. Det är dock förändringen under dessa år som medför att överföringsfunktionen för hela perioden faktiskt får större förklaringskraft än någon av de ingående sektionerna. Den har det bästa R2 värdet, med undantag för den allra första periodens extrema R2-nivå på ungefär 0,89.

Enligt ekvationen för den trendlinje som gäller hela tidsperioden borde varje procent minskad förvärvsfrekvens leda till en ökning med ungefär 0,78 procent av studiefrekvensen.

Att använda denna ekvation för att beräkna hur många av dagens studerande som skall anses vara arbetslösa vilka studerar enbart för sin försörjnings skull – för att det inte finns annan inkomst att få – innebär dock i grund och botten ett ifrågasättande av hela arbetsmarknadspolitiken tillbaka till någonstans omkring åren 1989/90. Dvs. ett ifrågasättande av både etableringen av den naturliga- eller som den också kallas jämviktsarbetslösheten, alltså basen för NAIRU-politiken, dels också ett ifrågasättande av den så kallade arbetslinjens skärpta regelverk och minskade ersättningsnivåer i de sociala försäkringssystemen.

Låt oss till skillnad från arbetslöshetspolitikens och ”arbetslinjens” nationalekonomiska apologeter vara radikala – gå till roten med eländet – och ändå se efter vilka slutsatser som  denna ekvation leder till.

Utgångsnivån för vår jämförelse får desutom bli det som kallas full sysselsättning, dvs. att 80 procent av befolkningen har inkomst av arbete, egenföretagande eller liknande.

Den sysselsättningsgrad – vilket vi kan använda i stället för förvärvsfrekvensen[xi] – som AKU uppger i sina grundtabeller[xii] för åldersgrupen 20-24år under maj månad 2012 är 57,15%.
Det som fattas till nivån full sysselsättning, dvs. upp till 80 procent var då 22,85%.

Om vi sätter in detta i ekvationen för kurvans lutning – vi utelämnar konstanten, den är ointressant i detta fall – blir studiefrekvensen, y  = – 0,7806 * x  där x står för förvärvsfrekvensen

När vi sätter in siffran för hur många procent sysselsättningen skulle behöva ökas för att (nästan) alla som vill och kan arbeta skall kunna få ett jobb får vi till resultat att förändringen i antalet beviljade studiemedel dividerat med befolkningen skulle bli  y = – 0,7806 * – 22,85% ≈  -17,84%

Befolkningen i åldersgruppen 20-24 år var enligt AKU:s grundtabeller i maj månad 2012 totalt 657 600 och antalet studiemedel som beviljades på grund av bristen på arbetstillfällen skulle då bli 17,84% * 657 600 = 117 308,57 ≈ 117 300 beviljade studiemedel. Förhållandet mellan antalet beviljade studiemedelsansökningar och antalet studerande personer var läsåret 2010/11 att det ungefär gick 0,898 personer på varje beviljat studiemedel. Efter denna nedjustering får vi slutligen antalet personer som kan antas studera enbart på grund av de försämrade villkoren på arbetsmarknaden ≈ 105 300.

Enligt Tabell 1 i AKU:s grundtabellerna[xiii] var antalet som i maj 2012 befann sig i kategorin ”Arbetslösa, därav heltidsstuderande” 106 900 personer[xiv]. Dessutom omfattar ”heltidsstuderande som sökt arbete” enligt AKU numera även ”personer som deltagit i program eller aktivitet som anordnas av Arbetsförmedlingen och där ersättning utbetalas i form av aktivitetsstöd[xv]”

Antalet personer som detta kan tänkas gälla för framgår av Arbetsförmedlingens statistik[xvi] under rubriken sökande med aktivitetsstöd. Dessa var 56 660 i maj 2012[xvii].

Slutsatsen måste bli att den siffra som Statistiska Centralbyråns Arbetskraftsundersökning uppger för ungdomsarbetslösheten knappast kan tänkas ha blivit för stor på grund av att den nya definitionen av arbetslösa, även räknar in ”studerande som sökt arbete”.

VSB.