Framgångar som måste förtigas

Arbetslinjen som den kallas, innebär framför allt ett stöd för Riksbankens inflationsdämpning.

Kortfattat går det ut på att minska reallönestelheten[i]  dvs. skapa utrymme för att öka vinsterna genom löne- och villkorsdumpning.

Det enklaste sättet att få arbetarklassen att underkasta sig sådana krav är att etablera ett påtagligt hot om att han eller hon annars kan komma att drabbas av fattigdom och nöd. Jag har visat på dessa sidor hur detta hot återetablerades här i Sverige.

När de arbetande inte längre ges möjligheter att försvara sina reallöner mot att urholkas av inflationen genom lönerörelse uppåt under avtalsperioden, rörelser uppåt vilka samlas till en ny plattform genom avtalsrörelserna[ii], innebär inflation en fördel för arbetsgivarparten. Ytterligare förenklat: När prisinflationen inte kompenseras genom löneinflation är det prisinflationen, dvs. prishöjningarna som dominerar.

Detta kan givetvis också beskrivas som att reallönestelheten nedåt mjukas upp.

A-kassa med ersättningsnivå som grundas på tidigare inkomst skapar enligt modernt ekonomiskt språkbruk en reservationslön, den etablerar alltså en lägsta nivå på lön och andra villkor som arbetslösa kan kräva för att ta ett arbete. Inkomstgrundad ersättning från a-kassan innebär därmed att reallönestelheten bevaras, jämfört med ett läge där arbetslöshet alltid och för alla innebär ännu mera nöd och elände.

Uppsala Nya Tidning gråter bara krokodiltårar på ledarsidan, när de skriver att: ”Personer som saknar försörjningsförmåga kan inte lägre räkna med att få försörjningsstöd (tidigare socialbidrag). I relativ tysthet håller samhället yttersta skyddsnät på att förändras och urholkas.”[iii]

Detta är visserligen både sannt och kännt[iv], men UNT:s förklaring till varför detta yttersta skyddsnät håller på att urholkas är att ”fler arbetslösa söker ekonomiskt bistånd” och att villkoren för försörjningsstödet förändras beror enligt UNT på att ”många kommuner, exempelvis Uppsala och Sigtuna, vill inte i längden ansvara för de arbetslösas försörjning”.

Att arbetslösa måste söka försörjningsstöd i stället för att få a-kassa är en effekt av den politiska styrning som staten utövat, genom att höja avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen. Att kommunerna ändå inte vill finansiera den statliga framgången i arbetet med att avveckla de inkomstgrundade ersättningsnivåerna i de sociala försäkringarna i allmänhet och a-kassan i synnerhet är samtidigt inte särskillt förvånande. Även i de fall kommunpolitikerna tillhör samma politiska politiska block och i stort sett sympatiserar med riksdagens majoritet och regeringen.

För att försvara kommunens ekonomi och flytta tillbaka kostnaderna för att försörja offren för den statliga arbetslöshetspolitiken till staten, har flera kommuner återuppfunnit beredskapsarbetet.

UNT:s exempel är värt att citera.

”I en ledare i Gotlands Tidningar lanseras kommunalrådet i Sigtuna Anders Johansson (S), som mannen med metoden och modet att knäcka långtidsarbetslösheten i staden.
I Sigtuna erbjuds efter en ’inventering’ arbetslösa bidragstagare en visstidsanställning med kollektivavtalsenliga löner i ett år. Kommunen kräver dock att alla ansluter sig till en a-kassa under året och de som inte vill medverka mister rätten till fortsatt försörjningsstöd.”

Tidigare i ledaren klagar författaren över att det förekommer att det ”finns också ofta olika villkor som måste uppfyllas för att bidragstagarna ska ha rätt till fortsatt försörjningsstöd.”

Ett sådant villkor som inte nämns av författaren är dock det sedan länge etablerade att arbetsdugliga ersättnings-/bidragsbehövande – dvs. arbetslösa – måste utföra arbete inom bland annat Fas3. Fast detta för bara försörjningsstödet, utan anställning och utan att få lön och övriga villkor på nivå med kollektivavtalen, utan att ens räknas som arbetstagare[v]

Det som sticker i ögonen på UNT:s ledare är därför troligen att kommunerna på Gotland och Sigtuna både kräver att de nya korttidsanställda arbetslösa skall ansluta sig till a-kassan och dessutom garanterar den antällningstid som krävs för kvalificering till inkomstgrundad ersättning.

UNT-ledaren kommer också med ytterligare invändningar mot sådana radikala utfall av arbetslinjen som att kommunerna ger de arbetslösa anställningar med ersättning som leder till kvalificering för a-kassa:

Att ”Kunskapsläget om den här typen av åtgärder är dock bristande.”

Beredskapsarbetet var dock den viktigaste arbetsmarknadspolitiska volymåtgärden från slutet av 1930-talet till mitten av 1980-talet, så i fall kunskaper på området skulle vara vad UNT faktiskt önskar finns det åtskilligt att studera.

Att ”Ingen kan med säkerhet slå fast om de förbättrar deltagarnas ställning och chanser på arbetsmarknaden”, vilket är så urbota dumt att det knappast är värt att bemöta. För en arbetslös är det en oerhörd förbättring av ställningen och chanserna på arbetsmarknaden – även efter anställningens slut – att få arbete med villkor som på den öppna marknaden och bli kvalificerad till a-kassa på inkomstgrundad nivå.

Att ”generellt sett brukar denna grupp arbetssökande, som befinner sig längst från arbetsmarknaden, först få chansen att få jobb då det råder högkonjunktur”

Den invändningen är i alla fall är lite listig. De flesta läsare har troligen inte har klart för sig att Sveriges Riksbank både har målet och medlen att avvärja en sådan ”överhettning på arbetsmarknaden”.

Framgångarna för arbetslinjen, i att avveckla den inkomstgrundade ersättningsnivån och garantera att arbetslöshet också leder till nöd och elände är helt uppenbart framgångar som måste förtigas av UNT:s ledarskribent. Men samtidigt försvaras!