Kriget mot sjukförsäkringen 2

Administrationen av den offentligt administrerade delen av ersättningen vid sjukfrånvaro, sjukpenningen, kan som jag tidigare redogjort för[i] bara beskrivas som katastrofal.

Det går inte att säga samma sak om den andra delen, sjuklöneperioden. Om den går det inte att säga någonting alls med säkerhet.

Den enda redovisning av de svenska företagens utbetalning av sjuklöner som finns är i ESSPROS. Statistik som SCB sammanställer till EU:s ”European system of integrated social protection statistics” och siffrorna där kan inte ens beskrivas som en kvalificerad gissning.

I fall man räknar enligt denna skönmålning fördubblades nästan utbetalningarna av sjuklön per hundratal utförda arbetstimmar mellan perioderna 1993-1997 och 2001-2008. Utdelningen från arbetsgivarnas sida skulle alltså ha fördubblats, samtidigt som det allmännas utbetalningar av sjukpenningdagar halverades. Detta skulle möjligen ha kunnat vara rimligt i fall jämförelsen gällt mellan perioder som låg före och efter sjuklönereformen. Inte två perioder som båda ligger efter att sjuklönereformen genonomförts.

Med tanke på att SCB hämtar uppgifterna om sjukfrånvarons omfattning under sjuklöneperioden till ESSPROS-tabellen från Svenskt Näringslivs ”Tidsanvändningen i Svensk industri” i stället för från offentlig statistik, är det inte förvånande att det framstår som att arbetsgivarna skulle vara rätt generösa. Att de tvärt om skodde sig grovt på den sänkning av sjukpenningavgiften som gjordes i samband med sjuklönereformen framgick ändå[ii].

Det trots detta begripligt att SCB nöjer sig med siffrorna från arbetsgivarsidans ”Tidsanvändningen”. Sedan sjuklönereformen genomfördes finns det ingen ordnad registrering av antalet sjukfall eller antalet sjukfrånvarodagar förrän efter sjuklöneperioden.

Det borde visserligen vara möjligt att beräkna hur många sjukfrånvarodagar som arbetsgivarna borde betala. Sjukfallens längder i dagar räknat följer en Paretokurva och antalet korta sjukfall går att beräkna med hjälp av uppgifterna om hur många och långa de längre sjukfallen varit. De längre sjukfallen registreras av Försäkringskassan (tidigare Riksförsäkringsverket).

Men som jag visade i den förra artikeln har RFV:s/Försäkringskassans statistik gjorts i det närmaste oanvändbar genom regeringarnas lekstuga med nybeviljande av förtidspensioner, eller som dessa nu kallas sjuk- och aktivitetsstöd.

Även denna lekstuga skulle kanske vara möjligt att kompensera för med hjälp av statistiken över det återstående mindre antal korta sjukfall som fortfarande ersätts med sjukpenning från  RFV/Försäkringskassan.

Det enda dessa rätt omfattande beräkningar skulle kuna leda till är en bättre siffra på vad arbetsgivarna borde ha betalat ut i sjuklöner.

Arbetsgivarna vägrade redan från början att redovisa vare sig antalet sjukfall eller deras varaktighet.

Riksförsäkringsverket, RFV, som då var entusiastiska anhängare av sjuklönereformen tvingades konstatera i sin rapport till regeringen 1995[iii] att ”En kassa har gjort ett högskolearbete genom att undersoka de ekonomiska effekterna av sjuklönereformen for arbetsgivarna. Kontakt har tagits med tolv foretag inom tre branscher (kontor, handel och industri). Av dessa kunde endast fyra lämna uppgift om utbetald sjuklön.”

Företagens ovillighet att registrera och lämna in uppgifter om sjuklönerna ledde några år senare till att riksdagen beslutade att ta bort denna skyldighet ur Sjuklönelagen.

Slutsatsen torde för SCB:s del bli att riksdag och regering inte är särksillt intresserade av någon riktig eller ens rimlig bedömning av arbetsgivarnas utbetalningar av sjuklön.

Det som återstår att behandla i frågan sjukförsäkringen är hanteringen av möjligheten till förtidspensionering. Som det numera heter sjuk- eller aktivitetsersättning.

De våldsamma variationerna i antalet nybeviljanden till dessa döljer precis som när det gäller sjukpenningdagarna en underliggande trend.

Nedåt.

Försäkringskassans eget diagram, publicerat i Ohälsoskulden 2010 illustrerar utomordentligt väl både hur antalet förtidspensioneringar hölls ned i slutet av 1990-talet. Detta vilket skapade den så kallade sjukexplosionen. Hur antalet nybeviljanden sedan släpptes iväg vilket i stället medförde ett rekordlågt antal sjukpenningdagar 2010 och hur den puckel som genom detta skapades i antalet personer med sjuk resp. aktivitetsersättning sedan i sin tur skall avvecklas – genom utförsäkring.

Att kurvorna i diagrammet ovan sjunker nästa lika brant när de som ”lämnat sjukersättning pågrund av tidsgränsen exkluderats” beror på att de som fått aktivitets- eller sjukersättning, till skillnad mot förtidspensionerade redan förut utsätts för återkommande omprövningar av beslutet. Det var en av de förändringar som genomfördes i och med namnbytet från förtidspension.

Vad som händer med dem som berövas sin försörjning genom att de ”lämnade tidsbegränsad sjukersättning på grund av att de uppnått maximal tid i sjukförsäkringen” har media beskrivit i många enskilda fall.

Försäkringskassan har också rapporterat till regeringen i juni i år[iv] att ”Statusen i februari 2012 för de 71 836 personer som från slutet av 2009 till och med tredje kvartalet 2011 uppnått maximal tid i antingen sjukpenning eller tidsbegränsad sjukersättning, visar att 58 procent fick någon form av ersättning från sjukförsäkringen. 25 procent var inskrivna på Arbetsförmedlingen medan 17 procent varken fanns hos Arbetsförmedlingen eller i sjukförsäkringen.”

17 procent 71 836 blir ungefär 12 200 personer. Om dessa hamnat i utaförskap och får sin försörjning från socialens försörjningsstöd – dvs. efter att de förbrukat ev. besparingar och avyttrat de ev. tillgångar som gått att sälja – eller om de hamnat i det växande ”utanför utanförskapet”, sådana detaljer är givetvis av mindre intresse för Försäkringskassan och regeringen.

Dessa utgör den arbetslinjens respost som Marx beskrev som den relativa överbefolkningens bottenskikt:

”Förkomna, utslitna, arbetsodugliga. Det är i synnerhet arbetare, som går under på grund av den brist på rörlighet, som är en konsekvens av arbetsdelningen, vidare personer som överlever industriarbetarnas normalålder, samt slutligen industrins invalidoffer, vilkas antal ökar med antalet farliga maskiner, samt offer för arbetet i gruvor, kemiska fabriker o.s.v. och krymplingar, sjuklingar, änkor m.fl.
Pauperismen är den aktiva arbetararméns invalidhem och dödvikten i industrins reservarmé. Relativ överbefolkning åtföljes med nödvändighet av fattigdom, och då den industriella reservarmén är en nödvändighet, är också fattigdomen nödvändig.
Dessa bägge företeelser bildar tillsammans en av existensbetingelserna för den kapitalistiska produktionen och rikedomens utveckling. Industrins reservarmé tillhör den kapitalistiska produktionens faux frais (idag skulle vi kanske säga collateral damage i stället/FT) som kapitalet emellertid till största delen lyckas vältra över på arbetarklassens och den lägre medelklassens skuldror.” Karl Marx, Kapitalet, band 1