Vill Lars Calmfors verkligen överge den kapitalistiskt-utopiska doktrinen?

Lars Calmfors granskar i dagens DN[i] lite självkritiskt ekonomernas misslyckande med att förutsäga kapitalismens allt mera omfattande kriser. Han skriver att en av orsakerna rill misslyckandena var att ”Alltför liten vikt lades vid empiriska generaliseringar av tidigare ekonomisk-historiska erfarenheter av finansiella kriser som stod i strid med antaganden om rationellt beteende.”.

Att empirin – resultaten ute i verkligheten – har alltför liten betydelse för den ekonomiska vetenskapen antyder han också med formuleringen att ”En orsak till felbedömningarna var alltför stor tilltro till teoretiskt eleganta analysmodeller.”

Det är dock påtagligt att även ekonomer är beroende av den kapitalistiska ekonomin. Vilken doktrin som skall få resurserna att göra genombrott i de det ekonomika tänkandet och etablera hegemoni avgörs av vilken doktrin som för tillfället är mest användbar för dem som fördelar resurserna.

Den empiriska forskning som faktiskt även idag förekommer inom det ekonomiska området påvisar klart och tydligt att det Calmfors uppfattar som misslyckanden, snarare är en väg för accelererande framåtskridande för dem som äger ekonomin.

Som i varje spel om pengar, är det den som anordnar spelet – äger banken – som berikas oavsett om de deltagande spelarna vinner eller förlorar.

Jesper Roine, Daniel Waldenström mfl.[ii] har gjort ytterligare en genomgång av bland annat de svenska toppinkomsttagarnas förhållanden och konstaterar att klassen rentiärer tilltar i både omfattning och rikedom. Samt att den viktigaste vägen till de verkliga toppinkomsterna i Sverige är att ha en rik farsa.

Det avgörande problemet för Lars Calmfors är troligen att han helt enkelt inte känner till – eller möjligen inte vill veta av – den typ av kritisk ekonomisk analys som kunde användas till att förutsäga sådant som New York kraschen.

Den USAmerikanska tidskriften Monthly Review har haft många artiklar där man beskrivit hur monopolkapitalet finansialiserats och därmed fått en ny karaktär jämfört med vad de gängse ekonomiska doktrinerna förutsatte. Dvs. i den mån dessa ekonomiska doktriner över huvud taget var beredda att medge att kapitalet monopoliserats och tagit kontroll över marknaderna i stället för tvärt om.

En artikel som ger exempel på den ekonomiska analysmodell  som Baran, Sweezy, Harry Magdoff och de övriga MR-redaktörernas  utvecklade, och som samtidigt redogör för orsakerna till krisen i USA 2008 är Working-Class Households and the Burden of Debt[iii]. Den publicerades i maj år 2000.

Det avgörande problemet för Lars Calmfors och andra som försörjer sig inom den ny-klassiska eller neo-klassiska ekonomiska skolbildningen är troligen att Monthly Reviews ekonomiska analys inte är kapitalistiskt-utopisk.

Analysen utgår i stället tämligen förutsättningslöst från ”empiriska generaliseringar av tidigare ekonomisk-historiska erfarenheter av finansiella kriser” och kommer genom detta fram till slutsatsen att kapitalismen nog faktiskt inte är det bästa av alla tänkbara ekonomiska system.

En slutsats som inte ryms inom den ny-klassiska eller neo-klassiska ekonomiska doktrin som ger Lars Calmfors och de flesta övriga inom den svenska nationalekonomin deras levebröd.