Sysslar ESO med vetenskap – eller går de på intuition?

Utredningen ”Hjälpa eller stjälpa?”[i] från ESO (”Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi”) innehåller åtskilliga tvivelaktigheter om vad arbetslöshetspolitiken skulle ha till syfte.

Ett exempel är påståendet om att rätten för arbetslösa att behålla understödet skulle vara alltför omfattande:  ”Att bara söka anvisade platser, och därmed enbart uppfylla kraven enligt regelverket, skulle medföra en alldeles för låg sökaktivitet för att vara acceptabel givet antalet lediga arbeten.”

Nyttan med en högre ”sökaktivitet” än vad som krävs för att få de utannonserade lediga platserna tillsatta ”givet antalet lediga arbeten” beskriver rapportförfattaren Åsa Olli Segendorf som att: ”Om alla ersättningstagare sökte lite mer intensivt skulle sysselsättningen öka”

Vilket kan jämföras med det exempel som användes för att motivera Riksbankens pris (”Nobelpriset”) i ekonomi förra året[ii] ”Om en arbetslös person ökar sin sökaktivitet så kommer möjligheterna för andra arbetslösa att få anställning att försvåras.”

Det är kanske inte nödvändigt för dem som tillhör expertgruppen för studier i offentlig ekonomi att de skall kunna tillgodogöra sig forskningsrön på Nobelprisnivå, men i detta fall rörde det sig om ett rätt enkelt exempel, inom just det område som den aktuella utredningen gäller.

Även bortsett från detta borde det vara lite svårt att hävda att sysselsättningen skulle kunna ökas av de arbetslösas sökaktivitet utan att Riksbanken slog till bromsen och återställde ”jämviktsarbetslösheten” eller den naturliga arbetslösheten som denna också kallas. Åtminstone om man får tro Konjunkturinstitutets kunskapsöversikt i frågan[iii].

Åsa Olli Segendorf påstår vidare angående sökintensiteten att ”Det finns övertygande evidens för att ökad sökintensitet ökar flödet från arbetslöshet till arbete.”

Det är möjligt att det går att påvisa evidens för detta under vissa makroekonomiska omständigheter. Dock icke – såvitt jag har kunnat finna något exempel på – under omständigheter som på något sätt kan påstås likna dagens svenska.

Däremot finns en aktuell undersökning från Princeton[iv] – ett rätt välsett universitet i USA som Åsa Olli Segendorf enligt sitt CV själv legat vid ett år – där författarna redovisar att:

”Förvånande är att i den grupp vi testade står hur mycket tid som används till att söka arbete inte någon relation till att få erbjudande om anställning och även demografiska egenskaper är stort sett betydelselösa när det gäller förutsägelse av detta. När vi delar upp tiden för arbetssökande i olika aktiviteter är det enda som kan användas för att förutsäga ett erbjudande om anställning hur mycket som använts till anställningsintervjuer.”

Möjligen kan ovanstående oöverenstämmelser förklaras enligt den vetenskapsteoretiska modell som Åsa Olli Segendorf förespråkar i sin doktorsavhandlings inledning: ”Även fast abstraktionsnivån tilltar med varje nytt steg man tar på området, är fundamentet alltid grundläggande ekonomisk intuition”[v]

Åsa Olli Segendorf kan eventuellt med detta fundament bli sig kapabel att (bort-) förklara både empiriska och teoretiska undersökningar och avhandlingar som ger icke önskvärda svar.

Liksom hon visat sig kapabel att inte referera till något sådant i ESO-rapporten.

En intressant referens som finns med är i stället Regeringens Långtidsutredningen 2011[vi] där författaren menar att ”Arbetslösa kan påverka sina möjligheter att komma ur arbetslösheten genom att välja hur mycket de ska anstränga sig för att hitta ett arbete och hur hög lön de ska kräva för att acceptera ett jobberbjudande.”

Det första, med ansträngningen eller sökintensiteten som det också kallas, är troligen oriktigt. Det andra, att det skulle vara avgörande hur mycket lön arbetslösa kräver för att acceptera ett jobberbjudande är troligen även det mindre viktigt här i Sverige. Åtminstone till dess att ”ekonomin” har lyckats krossa facket och kollektivavtalen. Därefter kan denna omedelbara typ av löne- och villkorsdumpning, att sparka för att sedan nyanställa med lägre lön, bli framgångsrik.

Åsa Olli Segendorf visar i detta fall en betydligt mera realistisk bild av vad som nu kan åstadkommas och hur:

”… sökaktiviteten (kan) vara av vikt för lönebildningen. Ju fler med tillräckliga kvalifikationer som söker ett givet arbete, desto mindre är risken för allt för stora och inflationsdrivande löneökningar.”

Även när kollektiva förhandlingar fortfarande är tillåtna, blir det svårare för de anställda att försvara sig mot försämringar i löner och övriga avtalsvillkor, i fall det görs påtagligt att det finns en mängd arbetslösa som kan ta över deras jobb.

Att sämre villkor och mindre löneökningar för arbetande alltid är till nytta för ”ekonomin” är troligen väletablerad intuition bland ESO:s ekonomer.