SNS och dess ekonomer

SNS senaste så kallade konjunkturrapport behandlar liksom så många tidigare av deras skriftställningar de svenska sociala försäkringssystemen.

Det visar sig vara bäst att börja från slutet, med rapportens sista avdelning, ”Slutsatser och rekommendationer”, för där klargör författarna vilka gränser de satt upp för svaren på de frågor som ställs tidigare i rapporten: ”Ser man till de stora politiska partierna ger de också ett relativt samstämmigt stöd för en blandmodell med gemensam finansiering i huvudsak via skatter, men där utförandet kan vara i annan regi än offentlig. Mot denna bakgrund är vår utgångspunkt att de förslag vi presenterar ska vara inom ramen för en sådan modell.”

Författarna menar också att deras förslag ska ha tagit hänsyn till att ”Stödet för systemet (välfärdsstaten/välfärdssamhället /FT) är alltjämt starkt i befolkningen och har, om något, till och med ökat det senaste decenniet.”

Författarna verkar vara lyckligt omedvetna om att detta stöd från befolkningens sida egentligen gäller en välfärdsstat av en helt annan tidigare etablerad modell än den som praktiseras idag, inom ramen för riksdagspartiernas relativa samstämmighet.

Den välfärdsstat som stödet gäller är först och främst en som tillämpar (och inte bara bekänner sig till principen om att det i framtiden någon gång kanske vore bäst att sträva i riktning mot) full sysselsättning.

I alla fall har frågan om hur man åter skall uppnå en ekonomi med full sysselsättning fallit bort, trots att full sysselsättning under i stort sett hela den reellt historiskt existerande välfärdsepoken ansågs vara det grundläggande villkoret för att kunna öka den sociala rättvisan. Och att införandet av en ekonomisk reglering för skapandet/bibehållandet av så kallade jämviktsarbetslöshet innebar slutet för denna epok, i stort sett globalt.

Förordet till rapporten är skriven av SNS i egenskap av utgivare och därmed en politisk inlaga, vilken rapportförfattarna skulle kunna svära sig fria från ansvaret för.

Men låt oss se vilka svar SNS önskar få av författarna och om författarna på någon punkt eventuellt svarar fel.

Utgivaren SNS påstår att:

1. Välfärdens långsiktiga finansiering står inför betydande utmaningar.
2. Den demografiska utvecklingen med en åldrande befolkning gör att försörjningsbördan för den arbetande befolkningen ökar.
3. En stigande efterfrågan på välfärdstjänster riskerar att skapa ett gap mellan denna efterfrågan och vad det offentliga åtagandet kan erbjuda.

Författarnas svar på SNS påstående nr 1 är bara att ”Välfärdsstaten har finansieringsproblem men de är inte oöverstigliga.” samt vidare under frågan om finansiering att:

I.            Tillväxt löser inte automatiskt finansieringsproblemet.

II.            Drastiska nedskärningar av välfärdsstatens utgifter minskar förstås problematiken, men då riskeras de grundfundament av välfärdsstaten som samhället värnar om och som det finns stor uppslutning kring.

III.            Enbart skatter kan inte lösa problemet. Ett alltför högt generellt skattetryck riskerar att skada ekonomin. Däremot kan utformningen av skattesystemet vara en del av lösningen.

IV.

1. Redan genomförda reformer för ökat arbetsutbud är bra
2. men fler arbetade timmar måste komma till stånd och
3. arbetslivet förlängas i takt med livslängdsökningen.

Jag lägger upp mina synpunkter punktvis på samma sätt:

I.            Att inte ens ständig tillväxt i ekonomin skulle kunna lösa finansieringsproblemet är onekligen allvarligt, då det nu verkar som att det finns riks för långvarig eller till och med permanent stagnation. Det innebär att det krävs radikalt annorlunda metoder för att klara finansieringen.

II.            Drastiska nedskärningar har redan genomförts – se tex. http://www.fredtorssander.se/fredpress/2012/05/28/fattiggorandets-metod-b/ och metoden att minska tillgängligheten till bidrag och ersättningar verkar fortsätta obehindrat. På sikt kommer troligen den minskade tillgängligheten att öka behovet och även efterfrågan efter privata försäkringslösningar. Den köpkraftiga efterfrågan kommer dock att vara begränsad. De som bäst behöver ersättningar och bidrag knappast samtidigt kan vara goda kunder. Den tysta avvecklingen lever högt på nationalekonomernas förtigande och förnekande. Synnerligen diskret genomfört i ovanstående när författarna beskriver nedskärningarna som en eventuell framtid – ”men då”.

III.            Att enbart skatter inte skulle kunna lösa problemet är i och för sig alldeles riktigt. Det krävs en större andel sysselsatta lönearbetare som betalar skatt också. Samtidigt var faktiskt skattereformen (den underbara natten) avstampet för den extrema Anglo-Amerikanska tillväxten av de svenska förmögenheterna vilket i sin tur var en av förutsättningarna för effekterna av den mycket speciella svenska 1990-tals krisen. Förslag när det gäller utformningen av skattesystemet skulle kanske med en annan utgivare ha kunnat formuleras tydligare?

IV.

1. Behovet av ytterligare arbetsutbud framstår som rätt obetydligt, då SCB:s Arbetskraftsundersökning tillsammans med nationalräkenskaperna visar på ett outnyttjat arbetsutbud i timmar räknat på 12,6 procent 2012.
2. ”fler arbetade timmar” kan givetvis tänkas betyda ökad sysselsättning i timmar räknat, men med tanke på att författarna har uppfattningen att arbetsutbudet behöver ökas verkar detta osannolikt. Fler arbetade timmar per person, antingen detta räknas under hela livet, per år, per dag eller vecka vore idag entydigt negativt då detta skulle öka både överarbetet och arbetslösheten. Liksom det gjorde under krisen 1990-4.
3. Livslängdsökningen, åldringsexplosionen, eller köttberget som det också har kallats, skulle knappast kunna få någon betydelse under i övrigt lika förhållanden och ännu mindre under tillväxt. Möjligen kan man föreställa sig något ekonomistiskt bakgrundsresonemang som går ut på att den nuvarande överkapaciteten när det gäller arbetstimmar och därmed också den nuvarande arbets- och försörjningslösheten är lika med den teoretiskt optimala jämviktsarbetslösheten. Eller i alla fall inte större än vad som vore lämpligt. Ungefär som att varje ökning av sysselsättningsgraden i åldersgruppen 16-64 år skulle leda till att ekonomin går till depression. Eller givetvis sannolikare men ännu mindre påtalbart, att Sverige drabbas av omfattande kapitalflykt.

Det är knappast meningsfullt att gå in på de mera konkreta förslag som författarna lägger fram. Inget av dem skiljer sig nämnvärt från vad som redan tidigare ligger i regeringens pipeline.