Ekonomistas förklarar populismen?

På bloggsidan ”Ekonomistas” har Jesper Roine lagt upp en intressant sammanställning av rent ekonomiska förklaringsmodeller till populismens växande omfattning. Tyvärr har nedanstående text inte getts utrymme vare sig där eller på Clartés debattsida.

Visst är det ett framsteg att de politiska rörelserna och partierna beskrivs som uttryck för intressekamp mellan olika grupper (i andra humanistiska vetenskaper emellanåt kallade klasser). Och att gå vidare med marknadstermer och beskriva dem som sätter namn och karaktär på politiken för utbudssidan är rätt roande. Men samtidigt gäller det att minnas att det till syvvende och sidst är ägarna, inte designers och marknadsförare som bestämmer vad som skall produceras. Det är staten och kapitalet som styr skattefinansieringen och gåvorna till valkampanjen, vilka idag är det avgörande för valresultaten.
Marknadsresonemang är filosofiskt sett materialistiska kan bland annat därför  användas för att i alla fall delvis beskriva den materiella verkligheten för den parlamentariska politiken.
Ett exempel på hur marknadstermer skulle kunna användas för att beskriva fortsättningen från det enkla utbuds och efterfrågan-resonemanget i de förklaringsmodeller som redovisas i blogginlägget på Ekonomistas sida skulle kunna se ut såhär:

I fall den valda produkten (det parti som väljaren röstar på) inte uppfyller utbudssidans (partiets valrörelse) programfästa eller underförstådda löften till köparna (väljarna), kan det tänkas att dessa byter märke (dvs. parti). Gång på gång. Och om de gamla etablerade märkenas inbördes tävlan med tiden har avslöjats som enbart konkurrens genom produktdifferentiering har ett nytillkommet märke stora möjligheter att etablera sig. Till dess att det visar sig att inte heller detta nya märke uppfyller vare sig uttalade eller implicita löften.

Och detta kunde sedan utvecklas ytterligare med bekräftelse av den politiska företagsamhetens värde:

Det entreprenörskap som ligger i att skapa nytt på den politiska utbudssidan har alltså en viktig samhällsbevarande uppgift. Vilket ägarna av de resurser som skapar utbudet av allt att döma förstår att belöna väl. Både genom egna bidrag och via staten.

Jesper Roine har förbisett den något tidigare essä som undertecknad skrev förra gången frågan om SD och populismen var uppe på Ekonomistas sida.
Förbiseendet är helt ursäktligt, undertecknad är inte nationalekonom och den teoretiska ansats som jag prövade var definitivt inte ortodox nationalekonomi. Jag testade Kominterns analys av orsakerna till fascismens/nazismens tillväxt i Europa på 1930-talet. Och den analysen verkade faktiskt kunna hålla även idag.
Men framför allt måste sägas att det är ett framsteg att de politiska rörelserna och partierna beskrivs som uttryck för intressekamp mellan olika grupper i samhället, socio-ekonomiska klasser, och att ekonomiska, mera materialistiska förklaringsmodeller till politikens växlingar blir prövade!