Vart går OECD, totalt räknat?

Forts från Vartåt går världsekonomin

Att summera de ingående länderna på ett sätt som ger ett rättvisande medelvärde är inte helt enkelt, då det finns länder med ofullständiga data både i början, mitten och slutet av redovisningen. Först är det alltså summan av alla arbetade timmar under ett år, vilken OECD redovisar per sysselsatt, gånger det antalet sysselsatta i landet samma år. Sedan summeras dessa arbetstimmar till en årsvis total arbetstid inom OECD-området och antalet sysselsatta summeras för sig.
Sedan summeras befolkningen årsvis i OECD-länderna förutom de år och länder som inte har data om både antal sysselsatta och antal arbetade timmar under det aktuella året.

Ingående länder är inledningsvis, 1995, bara Kanada, Frankrike, Japan och USA, men på slutet i stort sett alla OECD-länder. Utom Turkiet som inte längre redovisas.
Det är oerhört lätt att förlora sig i detaljer även i detta diagram. Och svängningarna framstår som våldsamma. Den arbetstid som går åt för att försörja en genomsnittlig innevånare i OECD området under ett år har varierat mellan 763 timmar (2009) och 813 timmar (2018), med hela 6,5 procent under det senaste decenniet. Denna växling mellan dyrtid och köpfest gäller alltså i genomsnitt för hela OECD-området, någonstans drygt 1 220 miljoner människor. 6,5 procent av 1 220 miljoner är lika med 79 miljoner. Vi kan alltså påstå att ca 79 miljoner fler människor skulle kunna försörjas på OECD-nivå utan att omfattningen av konsumtionen per individ (i genomsnitt) hamnade på någon svåruthärdligt låg nivå. Detta skulle givetvis inte vara sant i fall befolkningen minskade. Eller om livslängden minskade. Som i extremfallet Ryssland från mitten av 1980-talet. Men antalet innevånare i OECD har ökat hela tiden, utan några större upp eller nedgångar. Och livslängden ökar. Det finns av allt att döma rätt stora reserver inbyggda i systemet när det gäller befolkningens försörjning.
Till skillnad från förbrukningen av arbetstimmar insatta i varor och tjänster per person i befolkningen, har uttaget av arbetstimmar per sysselsatt minskat tydligt under perioden 1955-2018. Inte helt oavbrutet, men ganska kraftigt. Det kan vara värt att titta på ett separat diagram för detta.

Den genomsnittliga årsarbetstiden minskar så pass regelbundet att det lönar sig att räkna fram ett medelvärde för minskningen per år (den rörda linjen). Arbetstiden minskar i genomsnitt med 5,1 timme per år (y = -5,1504x + 2 025,6) och variationerna i denna minskning mellan åren är inte mer än omkring 7 procent. (R² = 0,9349)
Tillsammans taget kan man säga att detta är tillväxt, i den meningen att innevånarnas försörjning kräver allt mindre insats av mänskligt arbete. Man kan beskriva det som att den nödvändiga arbetstiden halveras på ca 200 år.
Men detta är inte på något vis optimalt ens under kapitalismen, för i fall de stora svängningarna i den andra variabeln i diagrammet kunde undvikas, i fall all profit som togs ut ur systemet användes till nyttiga investeringar i effektivare produktion och bättre produkter i stället för till onyttigheter som krigsproduktion och militärapparat och reklam och den övriga försäljningsansträngningen som det kallas och inte slösades bort i konkurrensen kapitalister och länder emellan… Ett exempel på utvecklingen utan krig och omfattande kriser är faktiskt Sverige. Fram till 1990 ungefär.