SvD redigerar bort kritik av kapitalismen

I SvD redigeras kommentarfälten – fast diskret – till att enbart bli lekplatser för redaktionens lojala opposition. Att skriva i eget namn och vara ansluten till Disqus hjälper icke. Den som vill kommentera Patrik Engellaus dumheter på  http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/gar-det-att-sparka-liv-i-dott-kapital_7354456.svd får inte angripa det grundläggande problemet – kapitalismen.

Nedanstående är en sammanställning av ett par kommentarer som jag lagt upp i debattforumet och som också har varit synliga där. Fast bara tillfälligt. De försvann spårlöst efter 10-20 minuter och finns lustigt nog inte kvar i listan hos Disqus heller.

________________

Det är symptomatiskt att kapitalismens prästerskap, ekonomerna, nu börjar använda liknelser. Den tidigare tämligen obetydliga kopplingen mellan empiriskt underbyggd vetenskap och nationalekonomi visade sig genom att den nya globaliserade kapitalistiska ekonomin – det förespeglade 1000-årsriket – kraschade redan 2008 på New York börsen. När ekonomerna trots kraschen måste beskriva verkligheten som om syndafallet inte hade inträffat, som om vi fortfarande lever i den kapitalistiska modellens edens lustgård, blir steget vidare till religionernas förklaringsmodell ett kort steg.

Befolkningen har satts i skuld genom att de arbetande tvingats att låna sig till konsumtionsutrymme i stället för att få ut sin andel av den ökade produktiviteten i form av löner. Metoden som använts för att omöjliggöra dessa nödvändiga lönerörelser uppåt är den så kallade naturliga- eller jämviktsarbetslösheten. En arbetslöshet som uttryckligen är avsedd att mjuka upp ”reallönestelheten”, dvs. de anställdas försvarskamp mot löne- och villkorsdumpning.

Problemet för kapitalisterna är att den extrema ökningen av deras inkomster, där de svenska kapitalisterna är världsledande, inte kan användas på något rationellt profitabelt sätt. För att investeringar i produktiva verksamheter ska bli lönsamma krävs avsättning på marknaden för producerade varor och tjänster, köpkraftig efterfrågan alltså, och medan kapitalisterna – vilka inte behöver den – har tagit för sig allt mer av köpkraften, har de samtidigt genom detta berövat dem som har behoven av konsumtion, de fattiga, betalningsförmågan.

Keynes föreslog på sin tid att det döda kapitalet ”frozen capital” som det då kallades, skulle frigöras även fast detta skulle innebära ”Euthanasia of the Rentier Class”. Som vi vet krävdes på 1930-talet ett världskrig för att Keynes idéer skulle genomföras. Det finns ingen anledning att tro att dagens finans-monopol-kapitalism skulle vara förnuftigare.

En liknelse med alkoholistens beroende av alkohol kan ha sina poänger även i ekonomiska sammanhang. Men det skulle i så fall vara för att ge en mera begriplig bild av hur kapitalismens krav på maximal profit leder till spekulationsbubblor och allmän ekonomisk kris:

Den förtvivlan alkoholisten upplever vid delirium tremens kan tänkas ha en motsvarighet i den känsla som drabbar kapitalistklassen inför fenomenet minskande marginalnytta, eller som den klassiska skolans ekonomer beskrev saken, profitkvotens fallande tendens. Detta fenomen som Engellau försiktigtvis berör indirekt, via Marx konstaterande om ”kapitalets ökande organiska sammansättning”

Liksom alkoholisten självmedicinerar mot sin ångest med allt större och skadligare återställare, självmedicinerar kapitalistken med spekulationsaffärer, med att låna upp pengar till att gång på gång köpa in och sedan åter sälja spekulationsobjekt till andra kapitalister och på så sätt trissa upp priset på sina tillgångar. Samt att utifrån detta överpris kräva att en större del av produktionsresultatet åter går till profit. Trots att profitkvoten måste falla när det konstanta kapital som krävs för lönsam produktion av varor och tjänster ökar i förhållande till det variabla kapitalet, den del som används till löner.

En avgörande skillnad mellan alkoholisten och kapitalisten är dock att alkoholisten vanligtvis gör livet till ett helvete för sig själv och sina närmaste, inte för mänskligheten i övrigt.

Med kapitalister är det tvärt om.