Höjd a-kassa – ett brott mot NAIRU-lagen

I Ekots lördagsintervju sa finansminister Anders Borg att:

– Jag tror inte att vi ska höja taket i a-kassan. När vi räknar på det, så skulle även en höjning av a-kassan under de första tre månaderna kosta uppemot 30 000 jobb. Så pass stora negativa effekter har a-kassehöjningar.[i]

Regeringen utgår i detta från en rad förutsättningar, vilka framställs som om de vore (ekonomiska) naturlagar. Nationalekonomi är dock inte någon naturvetenskap. Som SvD:s ledarskribent indirekt medger i dagens ledare är ekonomi en samhällsvetenskap.

Ledaren skriver:

Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är saken än mer självklar. Fackförbunden lever i förnekelse, men höjda bidrag leder till färre jobb. I fråga om arbetslöshetsförsäkringens effekt på jobben är saken noga utredd. För att citera professor Lars Calmfors, när Faktakollen i SvD granskade påståendet i somras: ”Så mycket stöd som det finns för den här tesen hittar man nästan aldrig i samhällsvetenskapen” (SvD.se 9/7).[ii]

Om vi går till artikeln från 9/7 som har rubriken Stefan Fölster: ”Höjd a-kassa ökar arbetslösheten”[iii], står det att:

Flera studier visar alltså att arbetslösheten ökar när människor får mer pengar från a-kassan. Trots det finns det ett starkt stöd för en höjning av a-kassan. Men bland talespersonerna som SvD pratat med på LO, Saco och Socialdemokraterna är det ingen som känner till några studier eller rapporter som spräcker tesen.

Det gör däremot TCO:s chefsekonom Göran Zettergren. Han mejlar över en graf gjord med siffror från SCB på sysselsättningsgrad och ersättningsnivå i a-kassan. Den visar att sysselsättningsgraden i Sverige har ökat samtidigt som ersättningsnivån har höjts.

Lars Calmfors är dock inte imponerad.

– En graf är verkligen ingen studie. Man måste ta hänsyn till många fler faktorer än så för att kunna dra några slutsatser. Så mycket stöd som det finns för den här tesen hittar man nästan aldrig i samhällsvetenskapen, fortsätter han.

Det som är helt rätt och riktigt i Calmfors svar är att man måste ta hänsyn till många fler faktorer än arbetslösheten och ersättningsnivån för abetslösa för att kunna komma fram till slutsatsen att höjd a-kassa ökar arbetslösheten.

Nationalekonomi är precis som Calmfors säger en samhällsvetenskap. Och när samhället förändras, ändras de ekonomiska villkoren för innevånarna. Att nationalekonomer trots detta försvarar de rådande ekonomiska villkoren som om dessa vore naturlagar skrivna i sten kan enklast förklaras med att detta är nödvändigt för nationalekonomernas egen ekonomi, i meningen försörjning och karriärmöjligheter.

TCO:s chefsekonom Göran Zettergren uttrycker samma sak, även om han är mera finkänslig när han skriver att ”Ett allvarligt problem inom nationalekonomisk forskning kallas publication bias. Studier som bekräftar etablerade teorier har betydligt lättare att bli publicerade än de som inte lyckas göra detta.”[iv]

Ett av de diagram som Göran Zettergren presenterar, visar egentligen mer än vad han skriver.

Zettergren skriver om detta diagram att:

”Ersättningsgraden i a-kassan höjdes successivt under 1960- och 1970-talet utan att arbetslösheten påverkades nämnvärt. Under hela 1980-talet var ersättningsgraden mycket hög, närmare 90 procent. Trots det var arbetslösheten mycket låg i slutet av decenniet. När arbetslösheten plötsligt sköt i höjden i början av 1990-talet började man successivt sänka ersättningsgraden. Detta skedde främst att statsfinansiella skäl. Man hade helt enkelt inte råd att vara generös när så många var arbetslösa.”

Det finns två förutsättningar i detta som kräver förklaring. Dels att ”Man (dvs. staten /FT) hade helt enkelt inte råd att vara generös när så många var arbetslösa.”. Detta är ett tämligen orimligt argument idag, då den minskning av personal 1990 – 4 som fortfarande inte återställts skedde inom den offentliga, skattefinansierade, verksamheten.

Dels att ”arbetslösheten plötsligt sköt i höjden i början av 1990-talet”, och speciellt att då även de offentliga verksamheterna minskade sin personal.

Förklaringen till dessa givna förutsättningar är dels att statens skatteintäkter hade minskats, dels avregleringen av kreditmarknaden (”Novemberrevolutionen”), den därav följande fastighetsbubblan och bankakuten, dels det så kallade kronkursförsvaret.

Dessa omständigheter är dock av typen handlingar byggda på mänskliga beslut, inte av typen händelser (naturkatastrofer eller liknande). Förutom det som minskade statens skatteintäkter, skattereformen 1981, har statens och politikernas handlingar efteråt beskrivits som någon slags misstag vilka berodde på omständigheterna. Omständigheter som förutsätts ha stått utanför de agerandes kontroll.

Sverige är inte ett klasslöst samhälle. Men det framställs alltid som att nationalekonomin och ofta även de politiska besluten och den statliga verksamhet som bygger på detta skulle vara neutral. Att den skulle tjäna alla innevånare i lika hög grad, eller om det gäller nödvändiga åtstramningar, att denna skulle omfatta alla.

Att arbetslöshet enbart drabbar proletariatet – de som måste ha ett arbete för att få medlen för sin försörjning – är tämligen självklart. Frågan är vad av det svåra ekonomiska läget och de därigenom nödvändiga åtstramningarna som drabbat kapitalistklassen.

Ett diagram som visar både trender och trendbrott när det gäller den hundradel av innevånarna i Sverige som har högst inkomster finns i Common Trends and Shocks to Top Incomes ─ A Structural Breaks Approach, av Jesper Roine och Daniel Waldenström[v]Det går med lite god vilja att se hur de strukturella brytningar som Roine och Waldenströms ovanstående diagram redovisar även förekommer i Göran Zettergrens diagram över arbetslöshet och ersättning till arbetslösa. Speciellt tydligt är att året 1990 – 91 innebär en brytning, både när det gäller den högsta inkomstpercentilens andel av de totala inkomsterna, när det gäller arbetslösheten och när det gäller ersättningen till arbetslösa.

Att skattereformen 1981 var avgörande framgår av det diagram som även illustrerar inkomsterna av kapitalvinster, dvs. spekulationsaffärer.Höginkomsttagarna inom den översta percentilen fick språngartat ökade inkomster 1990 – 91.
För finans- och spekulationskapitalisterna innebar sysselsättningskatastrofen däremot ingen sörre skillnad. Deras inkomsttillväxt har pågått oavbrutet och i ungefär samma takt sedan 1981.

Vare sig arbetslöshetens omfattning eller de sänkta ersättningarna till arbetslösa, vilka enbart drabbar arbetarklassen, motsvaras av någon liknande åtstramning för kapitalisterna. Tvärt om var det av allt att döma skattereformens minskning av höginkomsttagarnas och kapitalisternas skatter som orsakade – eller åtminstone föregick – sysselsättningskatastrofen i början av 1990 – talet.

Att det är de nya skattereglerna som medfört att de högsta inkomsterna blivit ännu högre kan framstå som självklart. Men även detta självklara har undersökts – och bekräftats. Daniel Waldenström påvisar omregleringens resultat i en rapport från 2010 en rapport med titeln ”Den ekonomiska ojämlikheten i finanskrisens Sverige”[vi].

Däremot är det inte lika självklart att massarbetslöshet och sänkta ersättningsnivåer huvudsakligen skulle bero på att statens intäkter har minskat.

Waldenström skriver dock att:

De svenska skatterna var 1970 inte mer progressiva[vii] än de franska eller brittiska, men väl klart högre i genomsnitt. Knappt fyrtio år senare är de svenska skatterna fortfarande i nivå bland de högsta, men de är samtidigt klart minst progressiva av alla jämförda länder.
….
Mot bakgrund av den relativt jämna svenska disponibla inkomstfördelningen … verkar den alltså inte främst drivas av progressiva skatter utan snarare riktade bidrag. I själva verket har ett omfördelningsperspektiv varit att välfärdsutgifterna täcker sådant som låginkomsttagarna annars skulle ha haft svårt att skaffa sig.

Förutom ändrad fördelning av statens skatter och transfereringar har dess verksamheter inom bland annat vård, skola och omsorg avvecklats bit för bit. I början av 1990-talet genomfördes kommunalisering, där den ekonomiska ersättningen till kommunerna gjordes otillräcklig för att upprätthålla personal- och servicenivån. Därefter följde privatisering av många verksamheter. Vilket vanligtvis inneburit ytterligare minskad personaltäthet.

Den ökande arbetslöshet och därav följande fattigdom som blivit resultatet har motiverats med att detta skulle vara en tillämpning av en ekonomisk naturlag. Lagen i fråga kallas NAIRU. I Wikipedia står om detta att ”Non-Accelerating Inflation Rate-of-Unemployment, även kallat jämviktsarbetslöshet, är ett nationalekonomiskt begrepp för den arbetslöshetsnivå som är förenlig med en konstant inflationstakt.”

Den svenska institution som upprätthåller denna lag och beivrar överträdelser är Riksbanken. Övriga samhällsintressen har bara att rätta och packa sig efter Riksbankdirektionen, då denna gjorts fristående. Fristående från demokratiskt valda församlingar vill säga.

Nedregleringen av inflationen sköter Riksbanken med räntevapnet. Räntans nivå ger effekt på konsumtionen på grund av hushållens dramatiskt ökade skuldsättning. Konsumtionen kan genom skuldsättningens omfattning styras genom att priset för (ytterligare) lån, dvs. skuldräntan, varieras.

Räntehöjningar medför genom detta i dag i Sverige minskad konsumtion från hushållens sida. Minskad konsumtion medför i sin tur att det inte går att sälja allt som kan produceras, och fler av producenterna – arbetarklassen – görs arbetslösa.

Ökande arbetslöshet innebär vanligtvis minskade lönekrav och därmed minskad risk för löneinflation. Arbetslösa som får ersättning på rimlig nivå är dock i allmänhet ovilliga att ta jobb som ger sämre villkor än kollektivavtalens. Fenomenet kallas reservationslön.

Att kampen mot reservationslönerna inte enbart eller ens huvudsakligen gäller att hålla ned lönekrav vid nyanställningar framgår av Konjunkturinstitutets uttalade önskemål om reformer mot a-kassan för att minska ”reallönestelheten”.

Det är inom denna politiskt-ekonomiska ram som det går an att publicera avhandlingar i nationalekonomi om arbetslöshetens omfattning och a-kassans nivå vilka med Calmfors ord tar ”hänsyn till många fler faktorer” än sådant som arbetslöshet och a-kassa och därför kan leda fram till underbyggnad av åsikten att en höjning av a-kassan vore icke önskvärd, ja till och med kontraproduktiv då detta på sikt – på grund av dessa många fler faktorer – kan tänkas medföra ökad arbetslöshet.

De många fler faktorerna kan sammanfattas i att det rådande tillståndet, eller rättare sagt den etablerade trenden definieras som en eftersträvansvärd jämvikt. Dagens nationalekonomer uppfinner hjulet på nytt och ger det nya namn, anpassade till vilka ekonomiska motiveringar som kan förklara det rådande ekonomiska tillståndet utan att kritisera eller ens ifrågasätta.

NAIRU till exempel:

Karl Marx iakttog redan i slutet av 1800-talet den påverkan som arbetslösheten hade på löner och arbetsvillkor för de arbetande.

”Överarbetet bland den del av arbetarklassen, som har sysselsättning, bidrar till att öka de ”friställda” reserverna, som står utanför, medan omvänt det starkare tryck, som dessa arbetslösa utövar på de arbetande, tvingar dessa till överarbete och till villkorslös underkastelse under kapitalet.”

”I det stora hela bestämmes de allmänna växlingarna i arbetslönerna uteslutande av den industriella reservarméns ökning och minskning, motsvarande det industriella kretsloppets periodiska svängningar. Arbetslönen bestämmes alltså inte av förändringar i arbetarbefolkningens absoluta antal utan av de växlande proportionerna mellan den sysselsatta delen av arbetarklassen och reservarmén genom ökning och minskning av överbefolkningens relativa antal, …”

Marx kunde också förklara hur det tryck som de arbetslösa utövar på de arbetande uppkom rent konkret[viii]:

Pauperismen[ix] är den aktiva arbetararméns invalidhem och dödvikten i industrins reservarmé. Relativ överbefolkning åtföljes med nödvändighet av fattigdom, och då den industriella reservarmén är en nödvändighet, är också fattigdomen nödvändig. Dessa bägge företeelser bildar tillsammans en av existensbetingelserna för den kapitalistiska produktionen och rikedomens utveckling. Industrins reservarmé tillhör den kapitalistiska produktionens faux frais[CLXXXIV*[x]], som kapitalet emellertid till största delen lyckas vältra över på arbetarklassens och den lägre medelklassens skuldror.

Att fattigdom var den billigaste metoden för att tvinga arbetarklassen att anpassa sig till kapitalisternas önskemål stod klart för borgarna långt innan ”arbetslinjen” motiverades med skattelättnader för den så kallade medelklassen. Marx citerar den högkyrklige protestantiske prästen Townsend som på 1790-talet helt frankt konstaterade att:

”Lagligt tvång till arbete är förenat med en massa besvär, våldsamheter och oväsen, medan hungern inte endast utgör ett fredligt, tystlåtet och oupphörligt tryck utan också såsom det naturligaste motivet till industriarbete åstadkommer den hårdare ansträngningen.”

Townsend formulerar här liksom NAIRU gör idag en ekonomisk naturlag. Den gäller som naturlag i de samhällen där den ligger i de härskandes intresse att se till att den gäller som sådan. Och då kan personer som kallar sig ekonomer få tillfälle att utmärka sig genom att förklara och popularisera saken.

Den arbetslöshet som skapas för att straffa arbetarklassens (aldrig borgarklassens) överträdelser av NAIRU-lagen kallar dagens nationalekonomer för jämviktsarbetslöshet[xi].

Eller till och med ”den naturliga arbetslösheten”[xii].

Att Townesends ekonomiska naturlag har blivit något inaktuell framgår av att staten, den ideale totalkapitalisten som Engels uttryckte det, numera har tvingats inrätta ”Lagligt tvång till arbete” i form av Fas 3. Detta beror på att produktionskrafterna har växt förbi 1700-talets produktionsförhållanden.

NAIRU-lagen kommer troligen rätt snart att ersättas av en ännu nyare ekonomisk naturlag som förklarar varför lagligt tvång till arbete är naturnödvändigt.