Även riksbanksdirektörerna svär sig fria från ansvar för arbetslösheten

Enligt både Konjunkturinstitutet och de flesta andra anhängare av NAIRU-politiken är det Riksbanken som genom sin kontroll över räntan reglerar arbetslöshetens omfattning och genom detta också om (löne-) inflation ska kunna tänkas uppstå.

Nu visar det sig att de regler som trots den svenska Riksbakens EU-dikterade självständighet och instruktionsförbudet ändå skall utgöra ett ramverk för verksamheten, dessa regler tolkar direktionen efter eget skön.

I dagens DN-debatt väljer två av bankens vice-chefer att jämföra sitt resultat när det gäller inflationsbekämpningen med vad de beskriver som ”ett mått som är rensat för de direkta effekterna av penningpolitiken, KPIF,”.

Att använda denna måttstock skulle innebära att Riksbanken bara hållit inflationen 0,15 procentenheter under den nivå som var deras uppdrag, i stället för 0,5 procentenheter som vid en jämförelse med KPI.

Direktörerna hävdar att ”Även om målet är formulerat i termer av KPI är detta knappast oviktig information när man ska ta ställning till hur träffsäker penningpolitiken varit.”

Ingen svensk myndighet eller demokratiskt vald församling torde kunna överpröva eller ens få tillstånd att ifrågasätta denna åsikt eller dess konsekvenser.

Att genom ränteregleringen ha hållit sysselsättningen onödigt låg – artikeln nämner anklagelsen att ”att tiotusentals fler personer varit arbetslösa än om räntan varit lägre.” – är dock inget som riksbanksdirektörerna anser sig vara ansvariga för.

De skriver i stället att:

Vi vill också vara tydliga med att den relativt höga svenska arbetslösheten inte är någonting som Riksbanken tar lätt på. Men strukturella problem på arbetsmarknaden kan inte åtgärdas med räntevapnet.

Riksbankens båda dirketörer menar eventuellt att den jämvikstarbetslöshet de skapar genom regleringen av räntan inte skall få minskas ens när andra typer av kriser drabbar sysselsättningen och risken för löneinflation därmed hålls under kontroll utan Riksbankens medverkan.

Eller – vilket framstår som troligare – talar de via DN:s debattsida offentligen om för Regering och Riksdag att de inte kommer att acceptera demokratiska beslut om ökad sysselsättning så länge de strukturella problemen på arbetsmarknaden består. Och då med strukturella problem menar anställningsskydd (LAS) och att det fortfarande förekommer A-kassa på inkomstgrundad nivå.

Såvitt jag förstår är riksbanksdirektörerna i sin fulla rätt att kräva att Riksdagens ledamöter och Regeringen genomför strukturreformer. Detta oberoende av eventuellt folkligt mandat för reformpolitiken. Instruktionsförbudet innebär givevis inte att Riksbanksdirektörerna skulle vara förbjudna att instuera samhället och medborgarna.