”Ett tydligt mål för sysselsättningen” (s) – utan något uttalat mål för denna…

Nyblivne statsministern Löfven sa i regeringsförklaringen[i] att ”Ett tydligt syselsättningsmål skall styra den ekonomiska politiken”. Detta mål för sysselsättningen tolkas redan i nästa mening om till att: ”Antalet personer som arbetar och antalet arbetade timmar i ekonomin ska öka så mycket att Sverige når lägst arbetslöshet i EU år 2020″.

Det skulle ha varit betydligt bättre om Löfven i stället formulerat ett tydligt mål för sysselsättningen. Eller som det heter på nusvenska, sysselsättningsgraden alternativt den relativa sysselsättningen.

Det förekommer alldeles för många innovationer inom arbetsmarknadspolitiken för att arbetslösheten[ii] ska kunna användas som mätare på utvecklingen. För att ta ett sedan länge etablerat bedrägeri som exempel; Arbetslösa placerade i åtgärdsprogram räknas som studerande i statistiken.

I stället för att låtsas att läget på arbetsmarknaden fortfarande skulle vara möjligt att mäta med hjälp av arbetslösheten behövs det bredare måttet, sysselsättningen, i betydelsen den andel av befolkningen i arbetsför ålder som har anställning eller är egenföretagare[iii].

sysshist[iv]

Ovanstående diagram illustrerar sysselsättningens utveckling i Sverige, med början så långt tillbaka jag har hittat användbara data. Eftersom vad som räknas som ”Arbetsför ålder” har förändrats fram och tillbaka har jag valt att i stället räkna med sysselsättningen som andelen sysselsatta av hela befolkningen.

Det syns tydligt att mycket fattas idag för att komma upp till det som gällde som full sysselsättning före 1990.
Genom det stora språnget bakåt som inleddes 1990 minskades sysselsättningen med mellan åtta och tio procentenheter med diagrammets definition av sysselsättning. Procenten skulle inte bli mindre utan större i fall man använde den vanliga åldersgruppen 16-64 år.

Läget fram till 1988/89 var att sysselsättningen växte – som diagrammet visar bara med mindre avmattning från och med 1953.

I diagrammet nedan ser vi att att med det nyaste sättet att begränsa arbetsför ålder, till mellan 20 och 64 år, överträffades gränsen 80 procent 1977. Där syns också att sysselsättningen inte föll under denna nivå förrän efter 1990.

Läget efter det stora språnget bakåt är att sysselsättningen bara nådde upp till 80 procent under de två åren 2007 och 2008. Övriga år har legat under, eller som 1993-97 mycket under 80 procentsnivån.

Ekonfakta[v]

Full sysselsättning, vilket tidigare ansågs vara minst 80 procent sysselsättning inom befolkningen i 16-64 år, är tyvärr inte heller något som Stefan Löfven har med i sitt sysselsättningsmål. Löfven använder över huvud taget inte måttet sysselsättningen.

I stället använder Löfven liksom i stort sett alla borgerliga politiker och ekonomer arbetslösheten som mätare[vi].

Men Löfvens egendomliga formulering innebär inte heller något löfte om minskad arbetslöshet. Inte under nuvarande mandatperiod i alla fall. Och troligen inte heller 2020. Annat än i fall något EU-land då fortfarande skulle ha lägre arbetslöshetstal än dagens svenska på ca 8 procent. Vilket är mycket svårt att sia om. Genomsnittet för EU-länderna ligger på omkring 11 procent idag och om arbetslösheten jämnas ut EU-länderna emellan kan Sverige komma få den lägsta nivån i EU 2020 genom att ligga kvar på dagens nivå.

När kapitalismen som idag  är i stagnation minskar sysselsättningen globalt. Vanligen ökar också arbetslösheten. Naturligtvis med reservation för ytterligare nydanande inom åtgärds- och statistiska verksamheter.

Återstår möjligheten att resten av regeringsförklaringens formuleringskonst skulle kunna vara ett löfte om något positivt. Löfven utvecklade: ”Antalet personer som arbetar och antalet arbetade timmar i ekonomin ska öka”. Att ”antalet personer som arbetar … i ekonomin ska öka”, kan tolkas som att antalet sysselsatta[vii]  ska öka. Men det måste inte tolkas på det viset. Som sysselsatt räknas inte bara ”personer som arbetar” utan dessutom de som är frånvarande från sitt arbete. Om de har kvar sin anställning vill säga. Antalet personer som arbetar på sin arbetsplats (befinner sig ”I arbete” i statistiken) kan alltså ökas samtidigt som antalet personer som har sysselsättning statistiskt sett är konstant eller minskar. Det beror bland annat på hur omfattande ledigheterna är. Semester och sjukledigheten framför allt.

Motsvarande problem gäller för att ”antalet arbetade timmar i ekonomin ska öka”. En sådan ökning skulle kunna tolkas som ett löfte om ökad ekonomisk aktivitet. Men det måste inte tolkas så. En ökning av det totala antalet arbetade timmar i ekonomin kan ske med lika eller till och med minskande sysselsättning. Genom minskande ledigheter.

Det är faktiskt möjligt att öka både antalet arbetade timmar och antalet sysselsatta utan att sysselsättningen ökar. Detta till exempel genom att befolkningen i arbetsför ålder ökas i takt med att antalet timmar och antalet sysselsatta.

Förhållandet mellan arbetade timmar totalt i ekonomin och sysselsättningen är minst sagt intressant. Detta även när det gäller att förstå hur sysselsättningskatastrofen i början av 1990-talet kunde etablera en stabil ”jämvikts-” eller ”naturlig” arbetslöshet på dagens extrema nivå.

Den genomsnittliga årsarbetstiden för dem som har sysselsättning kan tämligen enkelt styras genom politikerbeslut. Beslut om lagarna som gäller semester och andra typer av ledigheter, villkoren för sjukförsäkringen, antalet helgdagar och den tillåtna arbetstiden per dag och vecka. Genom detta bestäms antalet personer som måste få sysselsättning för att uppnå en viss total mängd arbetstimmar. Och genom detta i sin tur sysselsätningen – dvs. i fall man kan bortse från variationerna i befolkningens storlek.

Nedan ett xy-diagram där sysselsättningen i procent av befolkningen 16-64 ökar uppåt (ökande y-värden) medan den genomsnittliga årsarbetstiden räknat i timmar ökar åt höger (högre x-värden)

sysspsysstim

Kurvan visar först och främst hur de politiska besluten om arbetstiderna 1950 till 1980 medförde att en allt större andel av befolkningen i arbetsför ålder fick möjlighet att försörja sig på sitt eget arbete. Det enda mera långvariga bakslaget var att sysselsättningen minskade perioden 1961-1967. Arbetstidens minskning fortsatte dock även under dessa år och sysselsättningsminskningen hämtades in till 1970. Nästa svacka, efter 1970 innebar – förutom det första året – bara att sysselsättningsökningen stannade av. Efter 1976 kom ytterligare en svacka, vilken vändes till en ny toppnotering 1980. 1980 blev slutpunkten för arbetstidsförkortningarna vilka hade pågått så gott som oavbrutet sedan 1950. Eller 1954 om man vill vara grinig.

De första åren av 1980-talet innebar en radikal förändring. Sysselsättningen minskades med hjälp av arbetstidsförlängning(!) åren 1980-1983. Ett uppenbart brott mot löftet om Full sysselsättning och att arbetstiderna skulle förkortas när detta var möjligt. Det framstod som ett allvarligt svek mot medborgarna, den svenska grundlagen och de mänskliga rättigheterna på den tiden. Trots att det bara rörde sig om lite mindre än en procentenhets minskning.

Därefter följde några få år då sysselsättningen kom att överträffa 1980 års nivå. Men nu till priset av arbetstidsförlängningar. Och 1990 inleddes som sagt det stora språnget bakåt.

Perioden från 1990 till 1999 kan när det gäller sysselsätning och arbetstider beskrivas som en allvarlig ekonomisk kris vilken förvärrades genom politikerbeslut. Även om det förekommer variationer åren emellan blev summan av kardemumman att den begränsade minskning av sysselsättningen som kunde ha varit en effekt av krisen gjordes till ett historiskt och internationellt rekord genom arbetstidsförlängningar.

Diagrammet illustrerar hur ”Antalet personer som arbetar och antalet arbetade timmar i ekonomin” kan innebära minskad konstant eller ökad sysselsättning. Beroende på hur man väljer att tolka orden.

Om regeringsförklaringens sysselsättningsmål innehöll målet ökad sysselsättning, eller ännu hellre med anpassning till dagens ordbruk, ökad sysselsättningsgrad, skulle det inte lämna samma utrymme för missuppfattningar.

 

Jag stannar vid år 2000 denna omgång, för därefter tillkommer mängder av nya problem för den som vill beskriva arbetstimmarna och sysselsättningen på ett hederligt sätt. Visst skulle det vara möjligt att ta siffrorna som SCB publicerat rakt av. Men antalet timmar i Nationalräkenskaperna omfattar efter år 2000 inte längre hela ekonomin. Arbetstimmar inom den allt mera omfattande workfareverksamheten, bland annat Aktivitetsgarantin och Fas 3, räknas inte. Och de arbetande så kallade deltagarna i åtgärderna räknas inte in bland sysselsatta i statistiken utan som studerande. Dessutom förändras befolkningens storlek både genom flyktingmottagning och arbetskraftsimport. Så beskrivningen måste få fler variabler.

 

[i] http://www.regeringen.se/sb/d/3039/a/247180

[ii] Även när Arbetslösheten används i ordets statistiska mening, dvs. andelen arbetslösa inom arbetskraften.

[iii] Det statistiska begreppet sysselsättningen har på senare år fått andra beteckningar; sysselsättningsgrad eller relativ sysselsättning

[iv] ”Edvinsson” är data som hämtats från tabellbilagan till Rodney Edvinssons doktorsavhandling; Growth, Accumulation, Crisis – With New Macroeconomic Data for Sweden 1800-2000 http://www.historia.se/RodneyEdvinsson.html ÅRSYS och RAMS är registerbaserade uppgifter som sammanställts av Statistiska Centralbyrån och finns tillgängligt via deras hemsida http://www.statistikdatabasen.scb.se/pxweb/sv/ssd/START__AM__AM0207/?rxid=29937f13-5c9a-49cc-8a5f-34c0d23a3944

[v] Diagrammet är hämtat från Svenskt Näringslivs sida Ekonomifakta http://www.ekonomifakta.se/sv/Fakta/Arbetsmarknad/Sysselsattning/Sysselsattningsgrad/ klicka på ”Lång årsserie”

[vi] Även Uppdrag Granskning nöjde sig med att referera arbetslöshetssiffrorna. Även fast deras kritik gällde sveket mot målet full sysselsättning. http://www.svt.se/ug/den-dolda-formeln-bakom-arbetslosheten

[vii] Dock inte nödvändigtvis sysselsättningen vilken räknas som andel av befolkningen. Och om befolkningens antal ökas fortare än antalet sysselsatta minskar sysselsättningen.

Print Friendly, PDF & Email


Lämna ett svar