Arbetslöshetsbedrägeriet på DI

Denna text skrev jag efter att ha fått meddelande från redaktionen på Dagens Industri[i]: Hej Fred! Välkommen med en replik! Vi tycker om den fria debatten Mvh Andreas Johansson

Arbetslöshetsbedrägeriet på DI är en passande rubrik. Då texten är skriven som en replik har den en del brister, men samtidigt är det mera rättvist att det framgår att den skrevs på förekommen anledning.
——-

De båda författarna till inlägget ”1,3 miljoner människor ur jobb[ii]”, undertecknar förutom namn och uppdragsgivaren, Svenskt näringsliv, även med titeln nationalekonom. Detta borde innebära att en kritik utgående från nationalekonomisk vetenskap borde vara relevant.

Det finns mycket som egentligen borde vara självklart inom vetenskapen. Det finns redan en beteckning för den del av befolkningen i arbetsför ålder som tillhör arbetskraften och inte är arbetslösa, nämligen sysselsatta. För den som har missat detta har SCB en pedagogisk grafisk genomgång som följer med i varje utgåva av Arbetskraftsundersökningarnas månadsvisa rapporter. Det kan vara svårt att hitta bland alla alternativ på AKU:s hemsida, men länken till den senaste finns omedelbart under nyckeltalen för Sverige, under rubriken Statistiknyheter[iii].

Ett par siffror från denna rapport får ge en mera etablerad nationalekonomisk bakgrund till diskussionen om det som författarna till debattinlägget kallar ”arbetslinjen”.

(1) Befolkningen i arbetsför ålder 20-64 år 5 859 (i tusental)

(2) Sysselsatta (dvs. anställda och företagare) i samma åldersgrupp 4 765

(1 – 2) Icke sysselsatta blir alltså 1 094

Den upptäckt som de båda författarna verkar berömma sig av är att förutom dessa, ytterligare 206 tusen (1,3 miljoner minus 1 094 tusen) inte ”har en lön på minst 15 500 kronor i månaden före skatt eller är företagare.”

I fall vi läser vidare i AKU-rapporten ser vi under rubriken Det outnyttjade arbetsutbudet att antalet undersysselsatta var 319 000. Likheten mellan kategorierna undersysselsatta enligt AKU och sysselsatta med otillräcklig inkomst enligt de Svenskt Näringslivs definition samt siffrornas lika storleksordning gör att det finns skäl att misstänka att denna nyupptäckta kategori bara är en delmängd till de undersysselsatta. Samt att problemets lösning inte alls handlar om sådant som brukar avses med att hänvisa till arbetslinjen. Företagarpopulistiska paroller som att ”Stärka drivkrafterna till arbete”.

Det finns snarare anledning att misstänka att orsaken till de otillräckliga inkomsterna för denna grupp orsakas av helt andra problem – främst på arbetsgivarsidan.

När det gäller författarnas slutkläm att ”Inför riksdagsvalet om ett år krävs att alla krafter mobiliseras för en tydlig arbetslinje och för att skapa förutsättningar för företagen att investera, växa och anställa.” bör man anmärka på två saker. Båda gäller definitionen av arbetslinjen.

För det första måste en arbetslinje värd namnet innebära att ekonomin regleras till full sysselsättning. Den som har svårt med uttrycket full sysselsättning kan hämta definitionen från källan ”Full Emloyment in a free society[iv]”. Där detta definieras som ungefär 3 procent arbetslöshet.

I praktiken innebar detta för Sveriges del när det praktiserades en arbetslöshet på max 4 procent. Detta gällde fram till restaurationskrisen i början på 1990-talet. Att den fulla sysselsättningen har övergivits och ersatts med målet ”jämviktsarbetslöshet” och att Sveriges politiker har åtagit sig instruktionsförbud i frågan om Riksbankens reglering av detta är en politisk fråga. Lojala ekonomer demonstrerar dock sin lojalitet genom tystnad. Och genom att reservera kritiska synpunkter på arbetslöshetspolitiken till att rikas mot dem som drabbas.

För det andra måste rimligtvis en arbetslinje innebära arbete som detta definieras i lagar och internationella konventioner. Med anställningskontrakt, rätt till kollektivavtal och lika lön för lika arbete. Samt med tillräckligt mycket i lön för att inte under normala förhållanden behöva ytterligare bidrag för sin försörjning, Detta fattas av allt att döma för de 206 eller 300 tusen som nämns ovan.

Att utnyttja arbetskraft i syfte att göra vinst på kapital – eller för att få billigare skatter, genom att ge de arbetande sämre villkor än detta, borde faktiskt företagsamheten och kommunerna självsanera bort. Svenskt Näringsliv och deras ekonomer kanske skulle kunna vara till hjälp i den saken?

Man kunde i alla fall önska att nationalekonomer fick möjlighet att försörja sig genom att forska fram bättre och rättvisare metoder för mänsklighetens ämnesomsättning med naturen. Med hjälp av samhälleligt arbete.
Men så långt räcker kanske inte budgeten för den fria forskningen.

[i] Från: andreas.johansson@di.se [mailto:andreas.johansson@di.se] För Debatt (Di)

Skickat: den 1 oktober 2021 14:12

Till: Fred Torssander <fred.torssander@telia.com>

Ämne: Re: Arbetslöshetsbedrägeriet

Hej Fred!

Välkommen med en replik!

Vi tycker om den fria debatten

Mvh

Andreas Johansson

Den fre 1 okt. 2021 kl 12:45 skrev Fred Torssander <fred.torssander@telia.com>:

Hej!

Jag är medlem på en del Facebooksidor för arbetslösa, och en del har blivit väldigt upprörda över https://www.di.se/debatt/svenskt-naringsliv-1-3-miljoner-manniskor-ur-jobb/

Skulle det vara tänkbart att någon fick möjlighet att påpeka det som nationalekonomer faktisk borde vara medvetna om, nämligen att Riksbanken självständigt bestämmer över den så kallade jämviktsarbetslösheten och att de val som kan vara aktuella vid ” riksdagsvalet om ett år ” inte kan få påverka detta, då demokratiskt valda har vad som kallas instruktionsförbud. Se tex https://www.lagradet.se/wp-content/uploads/2021/06/En-ny-riksbankslag.pdf

Eller är artikeln helt enkelt del av Di:s valpropaganda och borde stå som annons?

Harebra!/Fred Torssander

[ii] https://www.di.se/debatt/svenskt-naringsliv-1-3-miljoner-manniskor-ur-jobb/

[iii] https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/arbetsmarknad/arbetskraftsundersokningar/arbetskraftsundersokningarna-aku/

[iv] https://en.wikipedia.org/wiki/Full_Employment_in_a_Free_Society